Det är nästan så jag häpnar över denna genomgång av tornedalskt musikliv under framför allt 1800-talet, genomförd med en näst intill knappologisk noggrannhet. Inte en sten lämnas ovänd i denna musikaliska arkeologi. Bouppteckningar, listor över i stort sett varje musikarrangemang i Torneå och Haparanda redovisas liksom mängder av andra dokument. Boken är stundtals en katalog - som sådan av stort kulturhistoriskt värde.
Man sträckläser knappast, men här berättas mycket intressant. De tidiga reseskildringarna från Tornedalen skrevs ofta av unga ädlingar på jakt efter exotiska resmål. Ofta stöter de på musik. Mest känd är Giuseppe Acerbis resa år 1799. Välkänd är den björndans han upptecknade i Kengis. Mindre känt är att han också komponerade stycket L’adieu d’Öfvertorneå, möjligen inspirerad av den vackra och musikaliska prästdottern. Redan då fanns det mycket musik i Övertorneå. Den förnämliga barockorgeln fanns på plats i kyrkan och trakterades av den skicklige organisten Johan Portin. Orgeln är i fullgott skick än i dag, en musikalisk klenod och på sin tid världens nordligaste orgel.
Så rikt utrustade var förstås inte de flesta kyrkor. Däremot fanns det en klockare eller kantor som förutom att leda sången också kunde vara lärare - och dessutom sköta om vaccinationerna!
"Salongsmusik", i brist på bättre ord, förekom i några få välbärgade gårdar på landsbygden och i städerna Haparanda och Torneå.
Det folkliga musicerandet är numera ganska väl dokumenterat, till exempel i boken Nurmen lintu - Ängens fågel, redigerad av Hasse Alatalo och Anders Alm, ett verk som Mustakallio ofta refererar till. Någon stark spelmanstradition tycks aldrig ha funnits, men det beror inte i första hand på den laestadianska väckelsen. Däremot är sångtraditionen mycket rik; ringlekar, nyårssånger, utsjungning inför begravningar, nidvisor, kärleksvisor, episka visor med mera.
Man har alltid rört sig och umgåtts fritt över gränsen men skapandet av nationella identiteter har medfört skillnader. I väster försvenskning, i öster skapandet av en finsk identitet med hjälp av kantele och Kalevala - lite förenklat uttryckt.
Det bestående intrycket blir att Tornedalen har en rik musiktradition - på båda sidor om gränsen. Boken gör halt ungefär vid år 1900, men innehåller också porträtt av två samtida musiker, Lauri Haajanen och Rolf Wikström. Tornedalen framstår ofta som den intressantaste kulturprovinsen i norr, både inom litteratur och musik. Kanske blir livet intressantare i ett gränsland?