Hit kommer de som vill ha kunskap

På en remsa fastmark -mellan sjön och den sankare terrängen i byn Gasa strax norr om Slagnäs ligger det skogssamiska vistet Båtsuoj. Sista biten går vi till fots och renarna i hägnet längs stigen hälsar oss förstrött välkomna. De är vana vid besök. Den delvis spångade leden är bred och av tryckimpregnerat virke. De välgjorda stängslen av slanor och störar har grindar som sakta slår igen efter en. Kåtorna har skyltar som talar om att det är en ájtte, gåhtie eller njalla. Vid bryggan ut i sjön guppar näckrosor i knopp. Lotta Svensson står framför ájtten, förrådshyddan, och visar på en stor karta var de 51 samebyarna i Sverige ligger. Hon berättar att Båtsuoj är ett sameviste som det förmodligen såg ut i de här trakterna omkring 1920?1930. Öppet för tolkningar Hon serverar inga absoluta -sanningar till sina besökare. Mycket av det -förflutna är lämnat åt oss att tolka och däri ligger en del av mystiken. -Berättelserna från ett folk som saknade skriftspråk har både kryddats och spätts ut med tiden. Det kan också ha funnits de med intresse av att förvanska eller utelämna. ? Många faktorer förändrade samernas liv vid den här tiden. Skolplikten innebar att föräldrarna skaffade sig permanenta bosättningar under vintern så att barnen skulle slippa bo i internat. Språket började så sakteliga försvinna, fortsätter Lotta sin guidning i vilken hon ofta utgår från egna personliga erfarenheter. Tre semesterfirare från Skåne lyssnar intresserade. Den lilla skaran utökas snart med ett par från Stockholmstrakten och sedan ytterligare en familj som har strövat omkring på platsen. Nyvunnen kunskap I gåhtie, kåtan, pratar Lotta vidare medan hon med vana rörelser ställer kaffepannan över den öppna elden och karvar tunna skivor av det torkade renköttet. Här kliver man inte hur som helst. Endast den som har haft ihjäl en brunbjörn får under speciella ceremonier ta plats på bordet i kåtan. Renfanans ångor höll barnalstrandet nere. Sjöfarten lanserade kaffedrycken samtidigt hos samerna som hos övriga befolkningen i Sverige. Tygerna till de karaktäristiska samedräkterna vävdes i Storbritannien. Det som berättas av Lotta tas in som nyvunnen kunskap hos de flesta av besökarna. Hon kommer in på tillvaratagandet av renens alla delar och de sinnrika metoderna för att förvara mat under olika årstider. Sonen Mattias bjuder runt en bit saltad, lufttorkad gädda som hänger under taket i kåtan. Det smakar riktigt gott. Kunskap är ledstjärnan för Båtsuoj. Lotta har ett brett samarbete med forskare och universitet. Det var inte ett vanligt museum hon ville åstadkomma med Båtsuoj. Tidigare arbetade hon i Lappstan, den samiska kyrkbyn i Arvidsjaur. ? Lappstan är mer av ett museum. När jag startade här ville jag visa kulturen mer levande och räta ut alla föreställningar som finns om hur skogssamer lever och har levt. Mötesplats Skogssamevistet har också blivit en mötesplats för samerna själva och inte bara för dem som bor långt härifrån och som håller på att förlora kontakten med sina rötter. ? Samer förlägger gärna egna konferenser och möten till Båtsuoj. Båtsuoj är en del i familjens företag. De som kommer hit gör det för att de är verkligen intresserade. Och förmodligen just därför betalar de besöksavgiften utan protester fast än den är mycket högre än på Skansen till exempel. ? Här kan folk möta oss året runt. Arbetet i renskogen följer inte några fasta tider. Visning av renskiljning och kalvmärkning går till exempel inte att planera i förväg. Men om det passar får gäster gärna följa med. Det finns omkring 40.000 samer i Sverige och 2.000 av dem arbetar med renskötsel. Men vem är egentligen same? ? I dag gifter vi oss av kärlek och det är bra, svarar Lotta och ler. Många mil på skoter Hennes kärlek heter Tomme (Tommy egentligen) och det finns också tre barn i familjen. De är medlemmar i Mausjaur sameby och håller omkring 3.500 ? 4.000 renar beroende på vilken tid på året de räknas. Slaktrenarna åker till ett modernt slakteri i Arvidsjaur där de får stå på foder och vatten ett par dagar för att undvika stress som ger sämre kvalitet på köttet. Tomme kör 700 mil med snöskotern varje år. Familjen bor i Gasa på sommaren och i Arvidsjaur på vintern. Vinterbetena ligger längre söderut och det finns ytterligare en bostad, i Jörn i Västerbotten, som de delar med flera andra renskötarfamiljer. ? Vi jobbar hårt med att barnen ska få vara med i det dagliga arbetet. De tycker att det är roligt när vi utfodrar djuren på vintern. Vi vill att de ska få praktisera, även sådant som har försvunnit för oss. På det sätter blir de starkare i den samiska världen. En renskötarfamilj får göra avkall på många organiserade fritidsaktiviteter. ? Barnen idrottar inte. Det skulle inte gå med det liv vi lever, säger Lotta men tillägger: ? En studsmatta har vi i alla fall satt upp här i Gasa. Fotnot: Båtsuoj är samiska och -betyder renen.