"Dra ner persiennerna och läs!" svarade poeten och dramatikern Kristina Lugn en gång på frågan om hennes bästa semestertips. Lugn lär göra just det då hon och hennes akademikollegor ska lusläsa de fem författare som finns på urvalslistan till Nobelpriset.
Men även för oss andra finns det under semestern förhoppningsvis tid att ta sig an de bokhögar som blivit liggande under året.
Det problemet har inte Yukiko Duke, litteraturkritiker i "Gomorron Sverige" i SVT och redaktör för bokmagasinet Vi läser. Hon kom tidigt in i bokslukaråldern och sedan har hon stannat där.
Duke läser mycket och fort: vanligtvis en bok om dagen, men inför Bokmässan kan det bli uppemot tretton i veckan. För att hålla koll på utgivningsfloden snabbläser hon först 30-40 sidor i en bok för att avgöra om den är värd att djupläsas.
- Men även om jag läser med strålkastarljusen på och alla analysverktygen vässade läser jag ganska snabbt. Då märker jag att ögat vandrar på ett speciellt vis, från vänster till höger och uppifrån och ner. Men jag läser nog inte varje ord på varje rad. Hjärnan är så smart funtad att den fyller i mellanrummen.
Utan att tänka på det har Yukiko Duke övat upp några tekniker i så kallad "speed reading", alltså snabbläsning. Nätet svämmar över att kurser i snabbläsning men resultatet är omdiskuterat; medan viss forskning visar att det fungerar hävdar kritiker att läsförståelsen alltid blir lidande. Ändå vill många göra ett försök att öka sin hastighet: för att hinna läsa mer - men också för att det är förknippat med prestige att läsa snabbt.
Författaren och krönikören Lena Andersson menar att det finns en felaktig uppfattning om att den som läst mycket också läser snabbt - underförstått att den som läser sakta är o-beläst. Själv är hon en flitig läsare. Och en långsam.
- Att läsa vissa texter snabbt - det är slöseri med tid. Jag vill kunna tänka mig in i hur något är skrivet. Särskilt om det är svåra tankar. Jag vill erövra de tankarna så att jag skulle kunna tänka ut dem också, förklarar hon.
Skummar du aldrig?
- Kanske om det är texter där man läser för att få koll, som en artikel om vägarbete, säger Lena Andersson tvekande.
Nej, vid närmare eftertanke uppehåller hon sig gärna vid en sådan text också. För Lena Andersson är text alltid motstånd. Hon läser som en detektiv, med siktet inställt på vad som ligger dolt bakom idéstoff och ordval. Alltid på sin vakt mot manipulation.
- Mitt språkcentrum börjar jobba omedelbart: "Hur har de skrivit det här? Kunde det ha formulerats annorlunda? Vad är det egentligen de säger här?"
Även Yukiko Duke saktar ner ibland. Det kan vara om det är en författare som har komplicerade språktekniska experiment för sig, eller om texten är illa formulerad.
- Är det en musikalisk text så går den hyfsat lätt att läsa. Då surfar man igenom texten. Är den illa formulerad är det som att sitta på ett tåg på en gammal järnvägsräls och varje gång man kommer till en skarv så skuttar man till.
För det handlar förstås inte bara om att hitta sin egen läsrytm, utan om att följa författarens musikalitet. Den kan vara lättare att finna om man läser en text högt.
- När man hittar rytmen "öppnar sig" texten och berättelsen börjar leva, säger skådespelaren Reine Brynolfsson.
Han har nyligen läst in James Joyce klassiker Ulysses som ljudbok. Nästan 40 timmar högläsning. Reine Brynolfsson säger att han lockades av Erik Anderssons oerhört rika och musikaliska översättning.
- Dessutom har de arton olika episoderna en egen form, rytm och stil. Trots detta tror jag inte att inläsningen är svår att ta till sig. Den är som ett flöde. Min förhoppning är att man ska släppa taget och låta sig föras med.
Långsamt, analytiskt, skummande eller högt... drömmen om skön sommarläsning är väl egentligen just det; att släppa taget, hitta rytmen och låta sig föras med.