Högt upp i deckareliten

Svart stig, tredje boken från Åsa Larsson, om juristen Rebecca Martinsson och hennes upplevelser av ond, bråd död och dramatik i Kirunaområdet, är stark som tusan. Visste vi det inte förut så är Åsa Larssons deckare definitivt nu helt etablerade som något av det bästa Sverige kan uppvisa, åtminstone i mitt sinne.
Hon skriver otäckt bra. Personkaraktärerna är trovärdiga, vare sig hon skildrar den sargade Rebecca Martinssons krampaktiga försök att komma tillbaka till ett normalt liv efter de våldsamma händelserna i förra boken, Det blod som spillts, eller hennes sympatiska sätt att göra människor av de utredande poliserna, främst Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke.
I Svart stig återkommer Rebecca Martinsson till Kiruna, jobbar som åklagare och försöker distansera sig från sina hemska upplevelser genom att begrava sig i arbetet som åklagare. Snart blir hon indragen i en mordhistoria när en kvinnlig informationschef i en internationell gruvkoncern, (nej, det handlar inte om LKAB!), hittas brutalt mördad i en ark på Torneträsk.
Mauri Kalli heter romanens gruvdirektör och han tycks hellre vara modellerad efter äventyrliga entreprenörer ute i den mer vildvuxna gruvföretagssamheten i tredjevärlden-länder i Afrika och Asien, och helt konkret, i Kallis oerhört tveksamma gruvprojekt i Uganda och Kongo Kinshasa.
Inna Wattrang heter bokens första mordoffer och hon arbetade som informationschef i Mauri Kallis gruvföretag. Spåren in i Kallis komplicerade familjeliv och syskonen Inna och Diddis Wattrangs roller vrider snart upp Åsa Larssons deckare i spinn. Fler ska sannerligen dö ...
Larssons sätt att driva fram historien tycker jag känns klockren. Återblickar varvas med nutida detaljer från polisutredningen och hela tiden får man en krypande känsla av att en urladdning väntar. Den sargade Rebecca Martinssons roll i den nya romanen är dock något tillbakalutad. Hon finns med i utredningen, men ändå som en bifigur. Hon får ta det lite lugnare med att utreda gruvkoncernens rätt skumma affärer.
I stället består intrigen av ett komplicerat spel mellan gruvmagnaten Kallis, internationella legosoldater, och Kallis halvsyster, den mystiska och rent av magiska halvsystern Ester, som spelar en viktig roll. Ester är en skickligt turnerad version av gamla testamentets Ester, hon som räddar judarna från en djävulsk konspiration. I Esters bok är hon en klok föräldralös flicka som tas om hand av en äldre kusin och till slut blir persisk drotttning. I Svart stig tas hon om hand av sin halvbror, Mauri Kalli och hon ser vargarna närma sig inför slutstriden långt innan den inträffar.
Ett skrämmande intressant personporträtt.
Kirunapoliserna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke får stå för de actionmättade avsnitten i jakten på den konspiration som i allt snabbare tempo avslöjas.
Inte för att det behöver sägas, men jag gör det ändå. Åsa Larsson är en driven författare av kriminalromaner, eller ska jag kanske säga, romaner med brottet som tema. Det är ju trots allt det som det handlar om i en deckare; mord måste begås, rättvisan måste försöka hinna ikapp skurkarna och allt måste presenteras på ett spännande och trovärdigt sätt.
Det klarar Åsa Larsson lätt av, men dessutom finns de där fina litterära kvaliteterna som gör att jag som läsare tror på hennes människor.
Lite i marginalen kan jag tycka att upplösningen, slutstriden, känns tämligen överdriven och vriden. Faktiskt är det inte romanens upplösning som fascinerar, utan vägen dit. Åsa Larssons prosa är ren, avskalad, vacker och uttrycksfull.
Med Svart stig håller sig Åsa Larsson definitivt kvar högt däruppe där Sveriges deckarelit håller till.