Hulken: Porträtt av en outsider

- Och så blev jag helt plötsligt som Hulken förklarar, lite förvånat, en och annan som spontant och överaskande drabbas av krafter som han (oftast är det en han) inte alls visste att han var innehavare av. Det kan exempelvis handla om när det gäller att hjälpa fram någon som sitter fast under en bil. När det är bråttom med något. Då anmäler sig, ibland, de tillfälliga superkrafterna. Som oftast aldrig kommer tillbaka. The Incredible Hulk startade sin existens som en seriefigur från Marvel Comics; en actionfigur med superkrafter. Egentligen är han en forskare vid namn Bruce Banner, som experimenterar med gammastrålar på sig själv, varvid han - vid ilska eller upphetsning (!) - förvandlas till ett stort (och grönt!) monster som vanemässigt slänger gaffeltruckar och annan onödig rekvisita omkring sig samt utstöter ett och annat lämpligt vrål därtill. Bruce Banner kan inte kontrollera sig själv. Vi står alltså inför en berättelse om behovet av självkont-roll och bristen på densamma. Samt om den outsiderstatus som en sådan belägenhet per automatik för med sig. Och så lite Skönheten och odjuret också, eftersom doktor Banner har ihop det med en kvinnlig forskarkollega av det vackrare slaget. Under 1970-talet tillverkades det en långvarig TV-serie om Hulken, med Bill Bixby som Banner och Lou Ferrigno som dennes alter ego Hulken. Där blev han i varje avsnitt jättearg och utvecklade en supermuskulös bröstkorg så snabbt, att han ständigt spräckte den storrutiga John Fogerty-skjorta (alltid en sådan) som han hade på sig och knapparna sprätte i väg som om de avlossades med en kulspruta. Sedan höll sig Hulken i schack till han 2003 gjorde en oväntad comeback, regisserad av Ang Lee (ännu mera oväntat) och med Eric Bana i huvudrollen. Detta förblir Ang Lee’s hittills enda plump i sin regissörs-cv. Kanske för att det sysslades alldeles för oproportioneligt mycket med Banners psykologiska relation till sin far (en väldigt vildögd Nick Nolte), när inte militärerna kastade atombomber mot den konsekvent helt oberörde Hulken. Nu har; med ett tydligtvis strikt iakttagande av att det här ingenting annat är än thrash- och popkultur och absolut inget som helst fel i det, en så pass mångsidigt begåvad skådespelare som Edward Norton gått in i Bruce Banners bekymrade personlighet (men: inga storrutiga skjortor spräcks, tråkigt nog, längre). Och han gör något fint av rollen. Han är som klippt och skuren ut ur en serieruta. Man kan engagera sig i att allt han vill är att bli av med denna plågsamma Mr Hyde-persona, som inte minst gör umgänget med den av Liv Tyler spelade forskarkollegan (minst sagt) problematiskt. Jag har inte mycket alls emot den här filmen. Man hålls i ett nästan konstant andfått tillstånd av all action och överser gärna med att William Hurt går på autopilot, som en ondsint militär enbart ute efter Hulkens styrka, samt att Tim Roth maximerar överspelet, som en ryskättad militär villig att gamma-dopa sig. För att själv få Hulkens styrka. Stan Lee gör en gästroll som en vänlig pizzabagare och alldeles i slutet dyker Robert Downey, Jr också upp i en cameo och sluter en möjlig länk mellan Iron Man och Hulken. Den som lever får alltså se. Det har antytts att flera av Marvel Comics superhjältar skulle kunna trängas ihop i en och samma film. Onekligen ett attraktivt alternativ.

Hulken: Porträtt av en outsider

Tre Kurirhästar delar Norrbottens-Kurirens filmrecensent Rolf Nilsén till den nya filmen om Hulken - The incredible Hulk.