Vad är idén med Finland? Det är en gåta jag återkommer till ibland. Det beror nog på mina finska rötter. Jag har vistats mycket i Finland, släktgården byggdes 1624. Min finska är visserligen saatana knackig, men jag har hyfsat bra koll på Finland och finländarna.
I år fyller Finland 100. Det blir ett årslångt kiva kalas med självständighetsbaler, molltango, grillimakkara, Koskengroggar och blåvita stearinljus. Lite välförtjänt, extra medieljus från utlandet blir det också.
Jag älskar Finland. Landet där tystnad är naturligt och inte pinsamt. Milsvida täta skogar, glittrande sjösystem, stugor i bjärta kulörer, två miljoner bastur och en temperamentsfull rotvälska som förvandlar eldig spanska till kall pottaska.
Men att ensidigt hylla grannrepublikens alla företräden riskerar att bli ett reklamdrogat hejdlöst skroderande. Låt mig därför, för balansens skull, ta sats med ett citat av den finske författaren Jörn Donner: Finland är inte alls så jävla underbart!
Som halvfinne är jag bekymrad över helfinnarnas tilltagande missnöje mot svenska språket. Inte minst eftersom Sverige är en självklar andra finländsk arbetsmarknad. Det är bra om finnar har lite kläm på svenskan. Men kanske ger finnarnas missnöje en ledtråd till svaret på gåtan.
Så, vad är meningen med Finland? Tidigare statsministern och presidenten Mauno Koivisto besvarade frågan på en presskonferens. Han hade gett ut en bok om Finlands relationer med grannen i öst och förklarat, att idén med Ryssland var storheten. Den finska idén däremot, sa han, var att överleva.
Överleva. Koivistos definition bär en dov klang av finskt svårmod, sisu och Saarijärvis moar. Samtidigt väcker den nya frågor.
Historiskt tycks finnarnas liv vara vigt åt överlevnad. Att på alla tänkbara sätt värna och bevara sitt eget språk och sin egen kultur. Inkräktarna klev i land tidigt – från Sverige. Det var vi som ockuperade och koloniserade landet. Byggde fort och fängelser. Tog upp skatter. Reste kyrkor och pryglade dem som inte följde det rikssvenska rättesnöret.
Men finnarna lät oss aldrig betvinga den urfinska kulturella särarten, trots att landet var en naturlig del av Sverige under 700 år. Lika naturlig som Norrbotten. Detta kastar lite förklarande blåvitt ljus över frågan varför överlevnad fortfarande tycks vara ett av Finlands kärnvärden.
Som egenvärde kan överlevnad vara en farlig riksidé; Att envist försvara och bevara utvalda delar av ens särart kan lätt ge syre till överhettad nationalism och isolationism. Vi ser tecken på det, inte minst när det gäller Finlands historiskt minimala kvoter för invandring och de politiska framgångarna för de antieuropeiska Sannfinländarna. Partiet är öppet kritiskt till de svenskspråkigas offentlighet och kulturarv. Pois Pakkoruotsi – Bort med tvångssvenskan – är en av de kampanjer som avsiktligt kränkt Finlands svenskspråkiga minoritet.
I sin nya bok SuomiFinland skriver Jörn Donner att den finska ideologin handlar om avstötning; Ett tänkesätt som värnar ett nationellt, enspråkigt revir. I den finska ryggmärgen finns ett kollektivt minne som handlar om viljan att varken vara svenskar eller ryssar, skriver Donner. Många finnar vill liksom vara finnar i kubik.
Självklart önskar jag hundraåringen Finland allt gott. Men jag är på min vakt mot avarterna i det finska, offentliga samtalet. Idén med Finland borde smältas ner till ett kärnvärde som är så mycket mer finländskt stolt och visionärt än att bygga inre murar för att överleva. #SuomiFinland100
Berndt Tiberg