Antonio är född och uppvuxen vid Amalfikusten i Italien. Där lever han fortfarande i föräldragården. Han äldsta son träffade dock en flicka och bor numera i Australien. Den andra sonen har flytt arbetslösheten i Italien till jobb i London, den tredje sonen bor i Rom.
– Jag har varit och hälsat på i Australien en gång. Vackert, men dyrt. Min son måste köpa allt, även mat och betala för sitt boende.
Antonio suckar tungt och skakar på huvudet medan han med van hand tar Amalfikustens smala och kurviga vägar på väg mot Agerola. Hans hemstad där han stolt förkunnar att här behöver man inte låsa dörrarna, inte som i Neapel.
Vi ska vandra Gudarnas väg, en gammal mytomspunnen vandringsled i bergen, där kustborna vandrat i decennier.
– Min far gick överallt, upp och ned i bergen. Det var innan de nya vägarna byggdes för 15 år sedan, menar Antonio.
Han jobbar halvårsvis, turistsäsongen mellan april till oktober. Sedan odlar han sin trädgård.
– Vi odlar allt. Jag köper ingen mat, gör även mitt vin.
Jag tänker på Antonio och de andra italienarna vi mötte vid Amalfikusten, alla lika stolta över sina trädgårdar, när jag läser att om 20 år kommer hälften av alla mindre kvalificerade arbeten att vara digitaliserade. Det vi kallar arbete kommer inte längre att göras av en människa, utan en robot. Detta har redan skett inom industrin, nu är det akademiker och tjänstemanna yrken som står på tur.
Men till skillnad från Antonio, Lina, Maria och andra infödda Amalfikustbor, kommer inga skördar i städernas kolonilotter eller villaträdgårdar, att föda en flerbarns familj året runt. I alla fall inte i norr.
Hur anpassningen av arbetsmarknaden och möjligheten till försörjning kommer att se ut i framtiden diskuteras stort just nu i en artikelserie i Dagens Nyheter. Men också hur vi ska definiera arbetet, denna grundval i samtidens samhällen. Kommer digitaliseringen att leda till att arbetsrätten luckas upp, att flertalet jobbar underbetalda för en elit, när fler och fler konkurerar om de arbeten som finns kvar? Införs medborgarlön så att människor kan försörja sig eller lämnas det åt marknadskrafterna? Eller kommer vi verkligen att vilja fortsätta med arbete som ren terapiverksamhet när vi väl genomskådat att det i sin gamla bemärkelse inte längre behövs i samma utsträckning som förr, som professor Bodil Jönsson siar (DN 2015-06-08). Hon menar att utmaningen när jobb försvinner är att på djupet definiera ”arbete”, nu och i framtiden och att ”det största samhällsuppdraget är att börja fundera över en annan existensbas”.
Ja, visst måste frågan upp till diskussion. Hur den löses återstår att se.