Att läsa Lars Noréns andra dagbok om cirka 1.500 sidor är att återigen dyka in i en genomlysning av medvetandet hos en av våra största dramatiker. Men om den förra, skrevs i osäkerhet om den skulle bli publicerad eller inte, efter mediedrevet i 7:3 debatten, så finns det i denna ett mer kontemplerande och självkritiskt tonfall, mindre beroende av journalistikens tyckanden som motpol.
Men det mellanläge som den förra texten balanserade på och diskuterade består: mellan dagbokens ambition att sätta verkligheten på pränt och det litterära skrivandets fascination. Dagboken ger återigen intryck av att vara en slags maskinartad och hypersensibel hybridtext; genom sitt varvande av registreringar av yttervärlden, reflektioner över sig själv samt poetiska formuleringar och filosofiska frågor –framförallt Heideggers tankar om språket som talar i oss och om varandet i världen.
Det kvantifier- och konsumerbara, vad som köps och görs, fortsätter noteras; kläder av Issey Miyake, fika på Saturnus, regiarbeten, krigshändelser, möten med olika människor inom teatervärlden och iakttagelser av dem. Upptagenheten av att expandera inre eller yttre rum är också fortsatt stor. Norén funderar över lägenhetsbyte, trädgården, nya kläder, men också ändligheten: i åldrandet, kroppen (rent komiskt är när Norén själv genomlider julafton med vinterkräksjuka) men också den tidslighet som kan skjutas upp: i det gestaltande skrivandets icke-tid, dagbokens glömskearbete och med ett till barn.
Det är här, i jagets ambivalens inför och längtan efter fruktbarhet jag blir mest berörd. Lars och skådespelerskan A., som han inledde ett passionerat kärleksförhållande med i förra boken, har efter tidigare aborter bestämt sig för att nu behålla det barn som alstrats. När det nya barnet föds uppstår en möjlig punkt för förändring i textens projekt. Båda taxichaufförerna – den på väg till sjukhuset och den på väg därifrån, glömmer att sätta på taxametern. Det är som att texten själv säger att det mest livsåtskruvande i livet – här födelsen, inte kan eller ska mätas.
Mot slutet av boken planterar jaget ensam en brinnande kärlek på sin Gotlandsgård, en plats han ofta hämtar kraft och näring från. Det är en sorglig bild för i alla dessa rum jaget prövat och prövar så fortsätter han oftast ensam, eller i relationer som har tydligt olika maktpositioner: mellan förälder och barn, regissör och producent eller –mellan den som talar eller skriver i offentligheten och den inte har samma möjlighet att välja vilka livssituationer eller perspektiv på henne som ska sättas på pränt.
Boken blir så till en text som framför allt förmedlar fjärmandets rörelse för mig, från sig själv och från andra, till ett jag som framstår som allt mer fången av sin egen självframställning:
”Vad är det jag sysslar med. Att etablera ett varande som inte är mitt. Skapa en författare, hans vistelseort, klädedräkt, biografi och minnen.”
”Jag arbetar på dagboken på eftermiddagarna och kvällarna och sedan med den nya pjäsen. Jag är på sidan 514. Det kommer till slut att bli ett Babels torn. Störta samman över mig. Jag kan inte sluta”.