I samklang med Mozart

När Luleå Orkesterförening bjuder in Mozartveteranen och pianosolisten Hans Leygraf och den unge dirigenten Fredrik Burstedt, blir det ett musikaliskt möte som inger respekt.
Respekt till 86-årige Hans Leygraf för en mer än 70-årig musikalisk karriär, en karriär som faktiskt kan sägas ha startat hos Malmbergets musiksällskap den 4 januari1932.
Mer om det senare.
Framför orkestern stod Fredrik Burstedt, född 1972, prisad violinsolist i grunden men numera också orkesterledare och dirigent. Just nu är han till exempel kapellmästare för symfoniorkestrarna i Norrköping och Malmö.

2006 manifesterar ju Mozarts födelseår så helgens program med Luleå Orkesterförening dominerades av Pianokonsert nummer 20 i d-moll och efter pausen, Mozarts berömda Symfoni nummer 38, i D-dur, den så kallade Pragsymfonin.
Konserten öppnades dock med att orkestern framförde Joseph Martin Kraus Overtyr Olympie.
Kraus har ibland kallats en svensk Mozart, men det är säkerligen överdrivet. Trots det finns det beröringspunkter, men de kanske mest är biografiska. Kraus var född i Tyskland, samma år som Mozart, men han kom att verka i Stockholm där han förutom 27 pianokonserter också skrev en opera som dock refuserades.
En annan, lite sorglig likhet med Mozart är att Kraus dog ett år efter Mozart, också han fattig och bortglömd. I dag anses dock Kraus vara en av 1700-talets viktigaste musikaliska nydanare.
En stor del av Hans Leygrafs liv har ägnats åt Mozart, så det är en oerhört kvalificerad utolkare av Mozarts musik som tar plats vid flygeln i Aula Aurora. Han må vara 86 år gammal, men det märktes inte i hans lek med tangenterna i det första Mozartstycket, Pianokonsert nummer 20, en av Mozarts genom tiderna mest spelade konsert.

Hans Leygraf utstrålar lugn och ro men hans spel är samtidigt lekfullt och dramatiskt pådrivande. Det känns som om varje ton och frasering är noga planlagd. Här finns inga yviga solistgester, bara en lekfull expert som framför sin konstnärliga tolkning efter att ha levt ett helt liv i samklang med Mozart. I hans spel finns också en ungdomlig nyfikenhet som överförs både till orkesterns spel och publikens öron.
Mozarts musik illustrerar ofta humor och lidelse, för övrigt också en sammanfattning av hans eget livsöde. Underbarnet som under sina 35 levnadsår hann ge världen så mycket bra musik, men som också under sin korta levnad fick mer än han tålde av olyckor, sorg och förnedring. Ett smärtsamt livsöde som alltid färgar av sig när man lyssnar till hans musik.

Efter pausen kom den stort upplagda Pragsymfonin i D-dur nr 38 som fick sin premiär 1787 just i Prag, där Mozart tidigare haft stor framgång med sina operor Figaros bröllop och Don Giovanni. Pragsymfonin anses vara en av hans förnämligaste symfonier.
Det känns också som om dirigenten Fredrik Burstedt tillsammans med orkestern lyfter musikaliskt i det stycket. Mozarts känsla för starka melodier lyfts fram av en allt piggare orkester. I andra satsen är det först lite trevande men samklangen växer sig snart starkare och i finalen är det som om orkester och dirigent når en sorts självsvängande klimax. De olika meloditemana återkommer och fylls och förstärks av pampiga blåsare.
En rätt mäktig avslutning.

Och så var det där med Hans Leygraf i Malmberget 1932
Det ger mig en rätt häftig känsla att få veta att denne vackert åldrade pianist och Mozartkännare, elva år gammal deltog som solist hos Malmbergets Musiksällskap i en konsert till stöd för arbetslösa orkestermedlemmar.
Det är Luleå Orkesterförenings nestor, Erik Sundström, som berättar historien i kvällens programblad.
Hans Leygraf hade nämligen en farbror som var anställd hos Bergverksaktiebolaget Freja i Koskullskulle. Den historiekunnige vet att gruvföretagen i Malmfälten aktivt stödde musik och kultur, bland annat genom att ekonomiskt säkerställa att musiksällskapet kunde utvecklas. Musikintresserade gruvdirektörer såg till att anställa gruvarbetare och tjänstemän som samtidigt fungerade som musiker i symfoniorkestern.
Avancerad kultursponsring, skulle man säga i dag.