I smärtpunkternas glimmande pärlband

Andrea Lundgren har ett växande skrivdriv som rusar fram över sidorna i debutboken och utvecklingsromanen I tunga vintrars mage. Riga är fyra år och har just blivit övergiven av sin mamma någonstans i norra Sverige. Språket är klart och vackert. Bokens första del med barndomens uppåtblickande bilder på stolsben, stora svårförståeliga vuxna och mörkret som rymmer ett ännu större mörker av längtan läggs till varandra i ett smärtpunkternas glimmande pärlband. Texten lyser starkt av barnets sprängande ordlöshet och vilja till fysisk kontakt. När pojken Riga kastar sig ut i den skärande snön för att hinna till skjulet han tror mamman gömmer sig i och farfadern kommer efter med stora steg är det thriller och dramatik på högsta nivå. Men när Riga blivit nitton år och finner sin pappa död på köksgolvet så reagerar han inte alls - spänningen är borta, den dramatiska koncentrationen mest ett redovisande av en händelse i några meningar. I bokens resterande delar - som kretsar kring en kärleksrelation i folkhögskoletid och storstadens ungvuxenliv med tillbakablickar på barndomens tillkortakommanden - är allt filtrerat genom Rigas självmedlidande blick på världen. Rigas känslor som vuxen gestaltas här inte lika ofta som de skrivs ut, och då i självkritiska tankar. Dessa ogestaltade beskrivningar inifrån Rigas huvud får mig att undra varför den fantastiska Charlie blir kär i Riga, något inte heller han själv verkar förstå. Så blir Rigas passivitet och separationsångest som vuxen helt avhängig att hans mamma lämnat honom som liten. Böcker skrivna från mångsidiga karaktärers perspektiv fastnar oftare hos mig än de utsattas. Efter läsningen glömmer jag lättare bort den jag självklart identifierat mig med än den som varit mer besvärlig och svår att förstå sig på. Den vuxna Riga är här för ensidigt dålig-självkänsla-självmedveten för att lämna avtryck hos mig och jag saknar nyansrikedomen hos porträttet av barnet. Frånvaron av moderns berättelse bildar en tyst men läsarsuglockande fond som löper längs Rigas historia - men utan att ges egen plats. Jag tycker att den psykologiska förklaringsmodell som I tunga vintrars mage visar fram är problematisk. Jag vill inte tro att det fortfarande är den goda modern som är viktigast i ett barns liv; om hon inte uppfyller den rollen korrekt så blir hon en livsavgörande moderskugga. Pappans och andra vuxnas roller är parentetiska, både när Riga är liten och när han är växer upp, medan modern görs nästintill ensamt ansvarig för barnets psykiska välbefinnande. Hade verkligen ingen annan vuxen än mamman någon värme över till Riga? Vad säger det om vår tid om den biologiska modern fortfarande har allt kärleksansvar för barnen - även när hon inte har det?