Imponerande tonsättningar

Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran Ebeneser Lördag, kl 19.30 Visorna är lättsamma och ofta är det som Dunger bara nynnar, precis på det sätt som man ska göra när man sitter på verandor. Det är inte bara skönt utan också nödvändigt att dikttolkningarna inte känns pretentiösa, vilket de lika gärna hade kunnat vara. Det här är så avslappnat och okonstlat att man inte ifrågasätter det alls. Det är som att texterna hänger samman med musiken. Sammantaget är musiken och sången som mest väldigt subtil. Klassiskt nylonsträngat gitarrspel, ståbas, piano och vispar i stället för trumpinnar, och såklart Dungers makalösa röst och det utmärkande vibratot som håller hela vägen, ända i de ljusaste falsetterna. Det här är något av det bästa Dunger gjort och rösten har sällan kommit till sin rätta så här bra. Rösten är nästan finare när han sjunger svenska. På några låtar gästar Ellen Molnia på fiol och sång, och då vet man ibland inte vad det är som man hör. Dungers falsett, Molnias fiol och sång samt Mats Schuberts pedal steel flyter samman, det är oerhört vackert och utsvävande, ibland nästan för utsvävande. Som allra bäst blir det när hela publiken bjuds in att sjunga med. Hela den före detta kyrkan Ebeneser tar ton och Dunger driver på. Det är mäktigt med en hel nynnande kör. Och ingen verkar få nog, Dunger blir inklappad både en och två gånger. Andra gången går han upp ensam på scen och sätter sig vid pianot och framför några helt egenkomponerade visor, också de på svenska. I mitt huvud snurrar fortfarande melodislingan till Landet som icke är, jag kan inte riktigt sluta humma.

Imponerande tonsättningar

Nicolai Dungers tonsättningar av Edith Södergrandikter är finstämda och enkla visor. De har en melankolisk men varm klang och att se honom framföra dem på scen känns som att sitta på en veranda under sensommaren och blicka ut över naturen. Det är mycket rogivande.