Ingen moralisk kollaps

?
Sauermugg Redux är sista delen i Stig Sæterbakkens S-trilogi, efter föregångarna Siamesisk (1997) och Selvbeherskelse (1999). Det är i lättflytande svensk översättning norska originalets Sauermugg (1999) utökats med tidigare utlämnat material. I denna directors-cut utgåva möter läsaren författarens alter ego som kämpar med kontrollen över sig själv och tillvaron. Samtidigt brer texten ut sig och associerar i en hejdlös ordsvada till medvetandeström, ömsom självömkande ömsom mytomanisk.
Jag känner igen samma malande monolog med manligt perspektiv som i Siamesisk och får känslan av att karaktären är innesluten i sitt eget tänkande, en plats lika klaustrofobisk som en skrubb. Men Sauermugg trivs paradoxalt nog i trånga utrymmen och hans längtan efter att befinna sig i mörka hål och att få glömma är i linje med hans önskan att få bli fysiskt sjuk och att känna smärta som kan bekräftas av andra. Att det då är hustrun Filla som drabbats av sjukdom, och blir sedd av läkarvetenskapen som den utsatta av de två, kan inte resultera i annat än ältande hos vår antihjälte.
Äktenskapet och längtan efter kommunikation är också genomgående teman i boken och smakar lika instängt som Sauermuggs tänkande i övrigt. Hustrun och Sauermugg kan på Strindbergskt manér inte tala med varandra utan att kivas eller utan att det efter varje vänligt ord ska komma ett hugg.
Vad boken lider framkommer Sauermuggs devis alltmer som hellre kända plågor än okända, och varje försök till radikal förändring av hans situation skjuts upp eller misslyckas. För mig framstår han både rädd för att visa sig och uttrycka känslor och som en djupt känslomässig karaktär. Han bävar för de krafter hans affekter skulle kunna släppa lös - som att slita av servitrisen bakom baren blusen. I stället skriver Sauermugg, vad jag uppfattar som sin självbiografi, och nöjer sig med att utföra mindre ondsinta pojkstreck i att beställa postorder till andra med förhoppningen om att "Det är tankarna, inte handlingarna, som gör oss till dem vi är".
Sæterbakkens taktik att berätta snarare än att gestalta ger en roande och stundtals skenande läsning. Utan detta skavande mellan karaktär och text hade jag uppskattat en mer queer figur i Sauermugg som förmått överskrida såväl tänkandets som handlandets stereotypa ramar ytterligare. Som det är nu så kan jag känna igen mig, skratta och förfasas på samma gång, men utsätts inte riktigt för någon moralisk kollaps. Den stundande undergång texten andas skjuts hela tiden upp, som ville boken säga att det är här, i själva textens oväntade vändningar, det egentligt okontrollerbara och litteraturens hotande möjligheter ligger.