Att lÀsa Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland Àr som att möta huvudpersonen Miira i en trappuppgÄng i ett hyreshus dÀr lamporna slagits sönder. TonÄringen Miiras ilska genomsyrar romanen frÄn början till slut. Hennes ilska och frustration över att allt Àr sÄ orÀttvist svÀmmar ut över sidorna. Hela hon Àr arg. Hon knÀpper igÄng sin trimmade cigarettÀndare och gör ett mÀrke i taket och svÀr för att pundarna kraschat lamporna. Och hon ondgör sig över att hon mÄste gÄ i helfinsk hemsprÄksklass, "finneballeklass". PÄ det sÀttet kan hon ju inte lÀra sig riktig svenska och aldrig bli proffs pÄ nÄgonting. Annat Àn trappstÀdning. Och Àr det nÄgot hon inte har tÀnkt bli sÄ Àr det trappstÀdare!
Ingenbarnsland lÀmnar nog ingen oberörd. Skildringen av en barndom i Göteborgsförorten GÄrdsten Àr brutalt uppriktig. Det kÀnns sÄ nÀra verkligheten att jag kan tÀnka att de vuxna som rynkar pÄ nÀsan Ät Miira i boken Àven gör det nÀr de lÀser författarens berÀttelser om dem sjÀlva. För Hetekivi Olssons skildringar av "vÀlmenande" sjÀlvgoda lÀrare, och andra svenska vuxna som nedlÄtande avvisar Miiras aggressiva och uppnosiga attityd genom att vÀnda ryggen till, kÀnns alldeles pÄ pricken.
Det dessa besserwissrar inte förstÄr Àr att ilskan som genomsyrar hela den smala, spÀnda kroppen Àr ett nödvÀndigt sjÀlvförsvar för att inte upplösas, för att inte tappa kontrollen, för att inte bli besegrad.
För Miira har drömmar, hon vill lÀra sig, hon vill bli nÄgonting, men vÄgar inte visa, varken lÀrarna eller klasskamraterna, att hon pluggar. Hon förstÄr att det finns en hel vÀrld utanför GÄrdsten dit hon inte har tilltrÀde, och att det beror pÄ "CP-finnballeklassen".
I högstadiet hör hon hur "radhussnobbarna" frÄgar varandra om de ska gÄ nÄgonstans och fika. Vad gör man nÀr man "fikar" tÀnker hon dÄ. För att inte visa sin okunskap sÀtter hon pÄ "stenansiktet". Den min av oberörbarhet, styrka och ilska hon trÀnat pÄ framför spegeln. Den mask hon hela tiden bÀr för att inte gÄ sönder av trycket inifrÄn.
Det Àr inte vacker prosa som fyller Hetekivi Olssons roman utan en strid ström av ord rakt ur munnen pÄ Miira. Det Àr pÄ samma gÄng korthugget och ordkargt som det Àr fyllt med nyskapande egenuppfunna ord och Göteborgsdialekt. Och det gÄr inte att undkomma. Flera gÄnger har jag tvingat mig sjÀlv att lÀgga ifrÄn mig boken och gÄtt runt med Miiras ilska kliande under skinnet pÄ mig. Det Àr en berÀttelse om en uppvÀxt pÄ 1980-talet men skulle lika gÀrna kunna handla om i dag. Det Àr dÀrför det inte gÄr att strunta i vad Hetekivi Olsson berÀttar. Det trÀnger sig fram och skriker i öronen: Lyssna tjockskalle! Det Àr sÄ hÀr det Àr! Fatta!