Ingmar Bergman - ett geni har lämnat in
Filmregissören och dramatikern Ingmar Bergman har avlidit. Rolf Nilsén minns honom och personer runt honom. Och filmerna, inte minst.
Tyck till om Bergman. Klicka här.
Tyck till om Bergman. Klicka här.
Härom dagen stupade poeten och författaren Lars Forssell, som blev 79 år. På måndagen var det dags för film- och teaterregissören (vilket naturligtvis inte särskilt behöver påpekas) Ingmar Bergman, som hann fylla 89, innan Liemannen avlade ett slutgiltigt besök hos honom, på den ö som heter Fårö och som Bergman älskade för dess vindpinade kärvhet och isolerade skönhets skull och som han under de senaste åren levde i stillhet på. Av allt att döma i stort sett som en eremit
Alla som på någorlunda professionell nivå sysslade med film och teater, eller som skrev om sånt, i Sverige hade en relation eller något slags förhållande till Ingmar Bergman. Alla.
Och så har det varit i över ett halvsekel. På gott och ont.
Endera kastade han hotfulla slagskuggor omkring sig eller uppfattades som så auktoritativ att han kvävde allt motstånd omkring sig. Eller också var han dyrkad som en Gud och älskad intill besinningslöshetens yttre gränser.
Officiellt har Bergman inte haft någon maktposition på Dramaten på väldigt länge. Men inofficiellt...
Han jobbade som regissör (han betraktades som en av världens allra bästa personinstruktörer) med nya uppsättningar till så sent som för bara några år sedan. Och på Dramaten var hans minsta ord eller gest oinskränkt lag. Alltid.
Och han hade sina favoriter. Och dem som han aldrig släppte in i sin krets. Thorsten Flinck var under flera år en favorit, innan han gjorde uppror mot fadersfiguren och som en konsekvens av detta blev utskälld inför hela ensemblen i samband med en uppsättning som blev stoppad just innan den skulle i väg på turné till USA.
Peter Stormare och Stellan Skarsgård hade komplicerade förhållanden till honom. Medan en skådespelare som Ernst Hugo Järegård vare sig fick - och enligt uppgift ej heller ville - jobba med honom. Knappt Thommy Berggren heller, för att nu bara nämna ett fåtal.
Själv träffade jag aldrig Ingmar Bergman. Det fanns nog tillfällen, men det ville sig aldrig så. Vilket man ju kan beklaga.
Men jag har intervjuat väldigt många i kretsen omkring honom; både förr och nu, såsom Erland Josephson, Bibi Andersson, Börje Ahlstedt, Max von Sydow, Harriet Andersson, Allan Edwall, Johan Wahlström, Vilgot Sjöman, Stormare, Skarsgård, Flinck, med flera.
Och filmerna har jag sett, de allra flesta av dem. Samt merparten av de teateruppsättningar som visats i TV också.
Av en ren slump har jag under de senaste månaderna sett om flera av de intervjuer med Bergman som har gjorts direkt för TV. Marie Nyreröds nitiska och omfattande dokumentärserie i fyra avsnitt; Malou von Sivers samtal med honom och nästan livslånge vännen Erland Josephson (de brukade ringa till varann varje lördag; långa samtal och i det här mötet var de som två gamla okynniga trollgubbar) samt Jörn Donners avspända men ändå distanserade intervju.
Bergman lät sig gärna intervjuas. Men strikt på sina egna villkor. Annars fick det vara. Och kolerikern fanns där alltid, redo. Det har hänt att han svärande rest sig upp och stötande käppen i golvet lämnat en intervjusituation.
DN-kritikern Bengt Jahnsson slog han vid ett famöst tillfälle i slutet av 60-talet omkull, i samband med en repetition. Bergman menade för sin del att han "bara puttat omkull honom" och tillade, skadeglatt, att han gärna sett att Jahnsson skadat sig värre. Det blev böter och vad Bergman anbelangade hade de gärna fått vara väsentligt större också - "den mannen förtjänade att dö".
Det har funnits en handfull filmregissörer som vunnit världsrykte och fullständig beundran över i stort sett hela världen.
Ingmar Bergman tillhörde den kretsen. De övriga kan exempelvis vara japanen Akira Kurosawa, dansken Carl Th. Dreyer, fransmännen Jean Renoir och Francois Truffaut, italienaren Federico Fellini, amerikanarna John Ford, tysken G.W. Pabst, spanjoren Luis Bunuel, engelsmannen Alfred Hitchcock och kanske någon till.
Och bland de filmer (38 stycken mellan 1946 och 1982 som regissör, enbart manus till ytterligare en handfull) man alltid kommer att minnas (det finns ännu flera också!), signerade av IB är: den i väsentliga stycken självbiografiska och fullständigt överdådiga Fanny och Alexander (1982), de Oscarbelönade Jungfrukällan (1960) och Såsom i en spegel (1961), den religiöst dystra men oförglömliga Nattvardsgästerna (1962), den av Bergman mycket vördade gamle regissörskollegan Victor Sjöström i hans sista insats i den älskvärda Smultronstället (1957), den sommarlätta Sommarnattens leende (1955), den krävande Viskningar och rop (1973), Sommaren med Monika (1952) och så Det sjunde inseglet (1957), där Bengt Ekerot spelar Döden som har kommit för att hämta riddaren Max von Sydow, när denne vill ha uppskov och erbjuder Döden något som denne bara inte kan avböja: ett parti schack.
Och på måndagsmorgonen anlände Döden till Fårö och hämtade slutligen hem Ingmar Bergman.
Då var schackpartiet för alltid färdigspelat.
Om det blev schack matt eller remi - får lov att betraktas som en öppen fråga.
Så jobbar vi med nyheter