Innerligt om livet kring en kyrkogård

Tills döden skiljer oss åtSöndag 23/9SVT 2 (även 27/9 och 29/9)Ulf Boström och Jan-Olof Granqvist har för vana att tillverka finstilta och personliga dokumentärer, som knappt gör något väsen av sig alls, men som har en eftertänksam benägenhet att dröja kvar i minnet .Den om en antikvariatsbokhandlare i Skellefteå (I Bokhandlarens sällskap, 2005, en film av Ulf Boström) var en vänlig apostrof i tillvaron. Nu har de låtit sig inspireras av livet kring och vid kyrkogården Alhem i samma stad. Den timslånga filmen Tills döden skiljer oss åt gör nedslag i tillvaron för olika sorters kyrkogårdsarbetare och för sörjande där under loppet av ett år.Närmare en stunds terapi än så här kommer man knappast.Kremeraren Mats Forsgren har varit verksam i sitt yrke i tolv år och kan se det meningsfulla i det han gör. Men nej - han vägrar att tjänstgöra när små barn och spädbarn ska kremeras. Men jo - när han själv en dag dör, då önskar han också att bli kremerad. Och var det nu kremerare Forsgren eller någon av hans kolleger som tänkte sig att livet var en resa som avlöstes av döden. Då man kommer till en "magisk plats där man kommer att träffa alla sina vänner och släktingar".Ömsint och fint framtänkt och meddelat. Och så lämnar man kroppen efter sig vid dödsögonblicket och själen,den flyger nog bara i väg.- Ditåt, tror jag. Sa han och nickade åt det som kan ha varit österut.Och så den gamla farbrorn som troget och regelbundet besöker familjegraven. Där hustrun sedan några år finns, med sonen som avled i en skoterolycka intill sig.Platser är reserverade för både sonhustrun och givetvis mannen själv.- Få se om jag överlever dem allesammans, säger han och ordnar med graven.I filmen skildras sorgens och det speciella kyrkogårdsarbetets vardagsritualer. Skeendet får ta den tid det tar. Inget stress eller jäkt. Bara att följa med och lugnt iaktta.Bland de detaljer som stannar kvar i minnet: en liten flickas mycket personligt utformade gravsten.Finstilt var som sagt ordet.