Det här är en skiva som knappast kommer bli årets julklapp. Inte ens bland hiphopare runt om i Sverige. Snoop Dogg har aldrig varit och kommer aldrig att bli den rappare som levererar tunga rim ackompanjerat med beats som svänger. Däremot är han stundtals ganska så svensk, kanske inte i positiv mening då han bjuder lyssnarna på det som de förväntar sig höra. Han har i och med Malice n Wonderland släppt ytterligare en ganska så lagom bra skiva. Den lyfter inte riktigt någon gång, men det finns ett par undantag och det börjar med skivans tredje spår 1800 där både beat, refräng och flowet infinner sig. Där har han hittat tillbaka till sin gamla stil som ibland luktar lite 1990-tals R’n’B, men säg den julgran som växer upp till himlen. Pronto och That’s the homie är två riktiga dataproduktioner där förvrängningarna avlöser varandra och låtarna saknar helt själ och hjärta. När vi har nått till låt nio på cd:n kommer höjdpunkten eller julafton om ni så vill. Här ger Snoop Dogg och Kokane ett grymt tajt intryck, gunget och de lite reggae-inspirerade tonerna i Secrets ger en känsla av att han helt plötsligt gillar detta och inte bara gör det för pengar. Här har han hittat det han alltid borde leverera för Snoop kan rappa och han kan göra det bra. Skivan där Snoop Dogg tagit hjälp av allt och alla gav ett ... njaaaa ... resultat. Men precis som vanligt bjuder han på en hiphop som de flesta kan lyssna på, även en julstökstrött mamma. Skivan kommer dock inte gå till historien som någon radiostationsvältare. Trots det får Snoop Dogg en trea, även om den är ganska svag, för melodin finns precis som vanligt i hans musik. Men den blir inte ett paket under vår gran.
