Intrasslad i ledtrådarna
Sommaren är deckartid och jag längtar efter alla stunder med vågskvalp och deckarläsande. Och det vet förlagen, utgivningen går mot någon sorts all-time-high.
En deckare är en fiktion i fiktionen. Det som beskrivs i andra romaner skulle kunna hända eller ha hänt - även om vi vet att det är påhittat. Det som sker i en deckare vill vi inte gärna tro händer i verkligheten. När vi ser en opera eller en musikal accepterar vi att skådespelarna sjunger sina repliker. När vi läser en deckare accepterar vi något uppdiktat inuti det som redan är uppdiktat. Annars skulle vi aldrig våga resa till Kiruna eller Ystad eller Gotland - författarna skulle ha skrämt bort oss. Vi accepterar också utan att blinka Lisbeth Salanders närmast övernaturliga förmågor i Stieg Larssons böcker. Deckaren liknar sagan
Också på andra sätt liknar deckaren sagan. Den är en berättelse som skapar sin egen värld, sin egen logik. En moralisk berättelse om kampen mellan ont och gott. Det goda segrar till slut, ordningen återställs, lag och moral gäller fortfarande. Det onda kan inte göras ogjort, men berättelsen talar om hur verkligheten borde se ut. Beror kriminallitteraturens osannolika gramgång på att de "riktiga" författarna, de som inte skriver deckare har abdikerat, övergivit berättandet för någon sorts inåtvänt sökande? För trots att det är fullt av schabloner i kriminallitteraturen så avläser de bästa deckarna tecknen i samhället innan vi själva har fått syn på dem. De säger mycket om oss, om vår tid och vår oro. De försöker skapa lite rättfärd i en orättfärdig värld. Därför älskar vi deckare.
Så jobbar vi med nyheter