Intrikat språkligt seende

Jag börjar läsa Eva Kristina Olssons senaste bok med förväntningar. Efter böcker som Brottet (1988), Offret (1994) och Jag bryter hänget (1998) med finstämt tonfall och ofta våldsamt innehåll tror jag att Den hängde advokaten också ska kretsa kring brottet mot Lagen, den ordning som människor skapat för skrift och samhälle.
Bokens två långdikter Den hängde advokaten och Hårrinnelse är sugande filmiskt berättade. När advokaten halkar nerför en trappa, rullas in i ett segel och uppgår i den frusna fontänens stråle så syns det i starka och associativa bilder. Och när ett hon, ett jag och en avsliten nerv kommer in i texten efter hans kroppliga sönderfläkning, fortsätter texten sin surrealistiskt skevande och starka poesi.
Sidorna är svarta med vit skrift, som vore de ett långt negativ möjligt att reproducera i "fixeringens oändliga dubblering" som jag också uppfattar som strukturerande tema för texten. Ord, prefix och fraser ekar under några sidor för att sedan bytas mot andra, om det så är en iskub, häst, eller ett pistaschgrönt hänge som pulserar som tillfälliga ljuspunkter i sidornas svärta.
Växlingen mellan ljus och mörker böljar och "hänger in" mellan himmel och jord, i en rörelse jag läser som språkets och namngivandets plats. Berättandet blir greppet som söker hålla samman det godtyckliga och otydliga i språkets enskilda delar.
Jag tycker mycket om hur Olsson använder språket, att det får vara regelstyrt och användas så att jag förstår och känner igen mig samtidigt som det i nästa sekund framstår som suggererande dunkelt. En tillfällig symbolik i "röda bär" punkteras effektivt i frågan "men varför äter du inte av de röda bären/ är du allergisk". Precis detta uppskattar jag i boken, att jag tror jag har hittat en tolkning men det har jag inte.
Det är som ett slags intrikat språkligt seende iscensattes i Olssons bok, ett seende som glider mellan diktens värld och den utanför. Jag tänker att det kanske är så Lagbrottet också fungerar som bäst, i en glidande, halkande rörelse i seendets och berättandets skeende. Här är advokaten, lagens försvarare, hjälplös och ordens betydelser framstår som starka i sin tillfälliga upprepning innan de försvinner och ersätts med nya.