Någonstans har jag läst att ?vatten? och ?blå? heter samma sak på persiska. Kanske är det bara en sägen, men jag gillar den. Särskilt när landskapet ändrar karaktär och man åter ser en färg som länge har saknats i skalan. Det blå börjar dyka i upp i fjärdar och vattendrag, först som en kontrastvätska som avslöjar var strömdragen går. Men till slut är allt blått. <br>Folk som bor i trakter utan islossning måste ha en annan uppfattning om livets dramaturgi. Där är vatten bara vatten, oftast i nyanser av blått ? ibland brunt. Men i vår främsta litterära provins, Tornedalen, är just islossningen ett emblem, själva navet kring vilket alla berättelser rör sig ? allt ifrån Keksis kväde via lyriska reportage i lokalradion till Mikael Niemi.<br>Min islossning är mer stillsam, oftast betraktad i Norra hamnen i Luleå. Den är lika intressant, trots sin långsamhet. I brist på yttre dramatik kan man börja fundera på när de kvarlämnade föremålen efter vinterns aktiviteter på isen ska vara försvunna. Det blir nästan som en tävling ? med mig själv som ende deltagare. <br>En dag ligger M/S Laponia på plats vid kajen och då inser man att det är klart. Det blå har fullbordat sitt verk!På botten, rakt under Laponias akter ligger en utbränd engångsgrill. <br>Tro mig, jag vet.<br>
