"Jag älskar den här stan!

Som när vi var ett gäng, samt ett antal Heineken, som en natt drog i väg till en skolaula som någon hade nycklar till. Och så blev det en (väldigt!) spontan spelning där och då (med Kurirens fotograf Thord Nilsson som trummis!), armerad av Heineken och med bara undertecknad samt några glada tjejer som publik.
– Det där låter ju kul! Men jag minns det inte alls... Men det var mycket roliga besök här i Luleå, DET minns jag i alla fall! Vi spelade på Stadspuben och så hoppade jag in i bandet på dåvarande Roxy på Stadshotellet (som låg där Pubterrassen sedan låg ) och lirade med Janne Schaffer. Fantastiskt!
– Och jag minns hur vackert det var i hamnen nedanför hotellet. Och han som ägde hotellet då – Curt Bergfors, visst var det så han hette? Jag minns honom både då han kunde gå och sedan då han hamnade i rullstol efter sin dykolycka. Hur är det med honom nu?
– Och självklart minns jag dej också! Men då satt du inte i rullstol, vad har hänt?
En snabborientering av fakta i fallet och Alan Haynes förvånas över att något som detta alls kan inträffa numera (”kallbrand OCH blodförgiftning! Det låter ju som en bisarr korsning mellan kärvaste vilda västern och första världskrigets skyttegravar! I USA hade de ansvariga fått sina arslen bortstämda!”).
Bruten arm
Han berättar att han själv blev överfallen hemma i Austin, Texas (”just utanför den berömda klubben Antone’s”) och fick sin ena arm avbruten.
– Man går inte säker någonstans. Men det är faktiskt hur kul som helst att vara tillbaka i Sverige och här uppe i Luleå.
– Jag älskar den här stan! Och Sverige var det första europeiska land jag besökte och jag har varit tillbaka många gånger – jag har till och med varit gift med en svenska! Tyvärr är det 25 år sedan jag var här i Luleå senast och det är ju skamligt länge sedan.
– Men nu när jag är tillbaka, då jävlar (Damn!) ska publiken få höra på en del nya licks som jag har lärt mig sedan sist!
Alan Haynes har alltid betraktats som en skallerormsbitsk Texas-gitarrist, med Johnny Winter, Freddie King och Billy Gibbons (från ZZ Top) som sina närmaste compadres inom blues-slinger facket.
– Men numera turnerar jag inte alls lika mycket som jag gjorde förr i tiden. Högst en månad i stöten. Och att kuska runt i en miserabel buss från den ena hålan till den andra – det stadiet har jag faktiskt passerat. Eller vad säger du själv? Vi blir ju som sagt var äldre.
Bra fom
Håller med. När vi träffades senast var Alan Haynes en ung man i 28-årsåldern. Lägg på 25 år och ni multiplicerar er lätt fram till vilken ålder han befinner sig i nu.
– Men fortfarande i rätt bra form. Kul med de här gamla bilderna (han fick några gamla svartvita foton som Thord Nilsson tog när vi alla var mycket yngre) och man kan ju nästan känna igen sig själv... Vad fan: vi såg ju helt okej och trimmade ut alla tre: trummisen ”Uncle” John Turner, basisten Leland Parks och jag.
”Uncle” John Turner dog för några år sedan, efter ett konsekvent hårt liv. I väntan på den nya lever som han aldrig hann få. Han spelade länge trummor med Johnny Winter och delade samma passion för heroin som denne gjorde.
Woodstock
– Åh, ”Uncle” John var verkligen toppen! Han var lite oklar om exakt hur gammal han var men han hade varit med! Bland annat på Woodstock (i augusti är det 40 år sedan den jättelegendariska peace & love-festivalen som under tre dagar drog cirka en halv miljon människor till Max Yasgur’s farm i norra delen av staten New York) där han spelade med Johnny Winter. Och han var kompis med Jimi Hendrix!
Och så tar Alan Haynes fram sin mobil och klickar fram bild efter bild på sin 17 månader lilla charmstråle-tjej Ella Iris. Som han är en mäkta stolt pappa till. Han erkänner beredvilligt att det är hon som gäller numera. Och det ska inte dröja så länge innan hon kan följa med pappa på turné också.
– Tyvärr hamnade jag i en utdragen och totalt sårig vårdnadstvist om henne med hennes mamma. Den är inte över än, men vi har någorlunda vapenvila och delad vårdnad för tillfället.
– Och i kväll (fredag) ska vi spela skiten ur Luleå. Och ingenting annat!
Har han sagt det så.
Det finns ju absolut ingen anledning att tvivla på en Guitar Man from The Lone State of Texas.

"Jag älskar den här stan!

Bluesgitarristen Alan Haynes har många – och goda! – minnen från sina besök i Luleå i mitten och slutet av 1980-talet samt i början av 1990-talet. Men riktigt allt minns han ändå inte.