På sista raksträckan ser jag något som ligger över vägen. En människa? Jag ser inte men jag vet att det inte ska ligga något där. Till slut kommer jag så nära att jag kan skönja konturerna av en lyktstolpe tvärs över vägen. En trafikskylt har också fått ge vika.
Så upptäcker jag bilen som ligger i diket. Upp och ned, det ryker ur motorn och körriktninsvisaren blinkar enträget. Jag slänger cykeln i andra diket och närmar mig bilen. Allt är så tyst, en ensam fågel sjunger. Rutan till framdörren på passagerarsidan är krossad. En arm sticker ut, en tatuerad mansarm. Vad är detta? En filminspelning? Ska inte någon ropa ”action” eller ”cut”. Jag får puls, fumlar med telefonen, samtidigt som jag ställer mig på knä och ropar hallå.
Inget reaktion, men jag känner att armen är varm. Alarmcentralen svarar snabbt och jag förklarar så tydligt jag kan vad som hänt. Hon undrar om andningvägarna är fria och om jag kan dra ut honom ur bilen. Jag tvekar, han sitter fast i säkerhetsbältet och tanken att dra honom i armen genom den krossade bilrutan tar emot. En granne kommer till platsen och böjer sig in. Han hör att mannen andas.
Det kan inte vara mer än fem minuter innan räddningstjänsten kommer med blinkande ljus. De lyckas slita upp dörren och dra ut mannen halvvägs. De försöker få kontakt med honom, frågar vad han heter och han svarar något ohörbart. Två ambulanser anländer och snart är det fem personer runt den skadade. Mannen ojar sig när han får en spruta i armen och jag avslutar mitt samtal med alarmcentralen. Hon tar mitt nummer om det skulle vara något. Jag vinkar till räddningspersonal och cyklar hem. Tittar på klockan igen. 20.25. Det har bara gått tjugo minuter sedan jag såg den suddiga lyktstolpen genom mina terminalglasögon.
Efter att jag handlat och tvättat bilen och satt mig ner framför tv-n kommer reaktionen. En sorts bedövande overklighetskänsla. Filmen spelas upp i huvudet igen. Den rykande motorn, den tatuerade armen, räddningspersonalens rådiga lugn.
Och jag tänker på allt som fungerar. På kedjan av händelser som taggat i varandra, min mobilelefon, alarmcentralen, räddningstjänsten, ambulanspersonalen. Jag tänke på alla andra kedjor av händelser som dagligen taggar i varandra för att allt ska fungera.
Bedövningen släpper och jag fylls av en tacksamhet till allt detta som som vi byggt och bygger tillsammans så att vi kan leva värdiga liv. Den stora gemenskap som kallas samhället. Och, jo även stolthet. Jag är en del i allt detta som fungerar.
Nästa morgon när jag cyklar till jobbet är tekniska kontoret där och sätter trafikskylten på plats.