"Jag vill hitta på historier"

Det finns ett svart drag i Johan Theorins kriminalromaner. Det har inte så mycket med ond bråd död att göra som med en slags sorg över människans känslomässiga stumhet och oförmåga att förvalta viktiga relationer. I nya boken Blodläge möter vi en son som sörjer sin far, fast denne fortfarande är kvar i livet, en pappa som vägrar att förstå hur allvarligt sjuk hans dotter är och ett gift par som pinar livet ur varandra, men ändå klamrar sig fast vid äktenskapet. Johan Theorin gör ingen hemlighet av att han själv har en tuff period bakom sig. Parallellt med att författarkarriären tagit fart har han upplevt tre dödsfall. - Det började med att en vän avled för sex år sedan och så dog mina föräldrar, först mamma och sedan pappa. Jag berättar det, inte för att jag har haft det värre än någon annan, utan för att förklara varför böckerna blev som de blev, säger han. Använder egna känslor
Det betyder inte att Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge handlar om Johan Theorin och hans familj. Hans egen far hade inga likheter med den strokedrabbade, rätt obehaglige Jerry Morner i Blodläge. Däremot har Theorin i skrivandet använt sig av sina egna känslomässiga upplevelser från tiden då pappan insjuknade i alzheimer och blev allt svårare att kommunicera med. - Det är lite så jag gör, använder känslorna som jag har upplevt och skapar nya personer. Egentligen hade jag kunnat skriva en memoarbok, men jag vill inte det. Jag vill inte vara så personlig. Jag vill hitta på historier. Blodigt slag
Historieberättandet är fast förankrat i det öländska landskapet. Det var på Öland Johan Theorin tillbringade alla sina somrar som barn, det var där han fick höra släkten berätta om gengångare och annat oknytt. Blodläge, det var ölänningarnas ord för det röda lager i kalkstenen som var späckat med järnoxid. De mer fantasifulla menade att det var spår efter det blodiga slaget mellan trollen och älvorna - Det är roligt att hitta på titlar till böckerna - men jag har upptäckt att de är väldigt svåröversatta. På engelska försöker de inte ens utan ger dem mer traditionella deckarnamn. Skumtimmen heter till exempel Echoes from the dead. Det är en titel som kan användas på många böcker. Bok nummer fyra - den sista i serien - är redan på gång. Den utspelas under sommaren, den period på året då Öland översvämmas av semesterfirare och blir ett helt annat landskap än på hösten och vintern. Just nu funderar Johan Theorin på vad boken ska få för titel. "Alvargrim", det öländska ordet för fågelarten ljungpiparen, är ett förslag, ett annat är "Rörgast", som ordagrant betyder spöke i ett gravröse från bronsåldern. Inga planer
Men vad ska han göra efter att böckerna om den 85-årige kaptenen och amatördeckaren Gerlof Davidsson är avslutade? Tja, det har han faktiskt ingen aning om. - Jag har inga planer egentligen. Om jag ska fortsätta att skriva har jag en del idéer, men inget bestämt. Det finns både för- och nackdelar med att vara författare. Hur menar du då? - Den här fixeringen på personen är både på gott och ont. Min släkt berättade skrönor som ett sätt att umgås, då var det inte de själva som var viktiga utan historien som fick folk att skratta eller bli skrämda. Jag är en person som tycker om att stå vid sidan av och titta, inte att stå i centrum, men det måste man göra numera som författare.

"Jag vill hitta på historier"

I Johan Theorins deckare är morden egentligen sekundära. Kanske också Öland och berättelserna om älvor, troll och gengångare. Viktigast är människorna och deras relationer - ofta beskrivna med ett stråk av sorg.