Jazzens framtid är kvinnans

I årets Swedish Jazz Celebration i Kulturens hus (idealiskt för denna typ av evenemang) var det kvinnornas närvaro och insatser som väckte pirrande känslor av att något oanat väntar. Visst, traditionalisterna inom denna hittills inpiskat maskulina konstform fick sitt: enkönade band, teknisk briljans, LÅNGA nummer. Men redan inledningsfilmen (signerad Pekka Känttälä) på Stora scenen vände på perspektiven. En ljuvlig skara barn fick svara på frågan "vad är jazz?", och de flesta av dem var flickor. Dråpliga, emotionella, intelligenta och formuleringsglada dominerade småtjejernas soloinsatser i barnakören. Och känslan skulle komma igen i de flesta av de konserter som jag bevistade. Till och med i presentationerna: från Anna Azcárates energiska MC-jobb med skrattet bubblande under, över Anna Einarssons varma hemlighetsfullhet, till Mariam Wallentins lätta, orientaliska vansinne à la Zeyno. Inledningens AYJO, med inte så få flickor (i blåset, förstås) avlöstes av Norrbotten Big Band - ännu kvar på samma nivå som Herbert von Karajans gamla Berliner Philharmoniker, det vill säga inga kvinnliga instrumentalister. Vem blir den första att kräva jazzkvotering?!? Då kändes det fint att Tim Hagans nya ballad, tillägnad bandets inspirerande producent Mirka Siwek, blev en värmande uppvisning i feminin långlinjighet och innerlighet. Viktoria Tolstoy länge varit den svenska manliga jazzscenens våta dröm. Snygg och skicklig har hon förkroppsligat idealbilden "jazzdrottningen" (det finns lika många sådana i Sverige som deckardrottningar). Framtonande som en kysk Carolina Gynning (fast med kortare kjolar och högre klackar) verkar hon nu öppna sig mot betydligt vidare perspektiv än den moderna mansjazzens form- och teknikfixering. Jag tror att Viktoria Tolstoy kommer att växa långt utöver jazzen: till en excellent tolkare av standardlåtar - varför inte musikal? - där hennes blixtrande intelligens och personliga konturering skulle komma än bättre till sin rätt. Synd att många nya jazzsångerskor direkt hamnar i facket good girl med dominerande jazz man. Anna Christoffersson vill så väl och sjunger oklanderligt prydligt, hela tiden intimt om intimsfären, hon är ju kvinna av i dag. Men hon skuggas alldeles för mycket av Steve Dobrogosz pretentionsdigra tonmoln. Varför är svensk jazz så upphängd på män vid flyglar - Esbjörn Svenson, Bobo Stenson, Lars Jansson med fler - och deras homosociala trekanter med basister och trummisar? Brasil Big Bom blev också en härligt kvinnlig eruption. Lina Nyberg har låtit sig raggas upp musikaliskt i Rio, och sedan slagit sig ihop med känslige och intuitive blåsaren Magnus Lindgren. Här befruktar verkligen det kvinnliga det manliga (och vice versa): ett skönt solo på flygelhorn av Ann-Sofi Söderqvist, snygga insatser på macholuren nummer 1, tenorsaxen, av Lisen Rylander, toppades av ett underbart trombonsolo med Karin Hammar. Är inte trombonen speciellt kvinnlig förresten? Allt det där slajdandet, frånvaron av indelande, gränssättande klaffar och ventiler. Och den sensuella portugisiskan i texterna. Liksom att få höra svenska språket och slippa dessa eviga, ofta hämmande försök, att vara kvinna på hemmagjord amerikanska. Med Anagram och Anna Einarsson, med Wildbird and Peacedrums och Mariam Wallentin fick vi höra något som bara kunde skapas av kvinnor: en alldeles oväntad, högst egen förening av starka och sceniskt demonstrerade känslor, LAGOM LÅNGA låtar, poesi och självutlämnande röstkonst. (Finns det överhuvudtaget någon manlig röstartist i svensk jazz förresten?) Anna Einarssons sant poetiska texter gifte sig med live-elektronik och live-video till en kvinnoperformance utan den samtida konstens neurotiska kropps- och obehagsfixering; Mariam Wallentin, med cittra (!) och munspel, rörde sig i en oemotståndlig, befriande barnslig dimension som jag sällan sett på scenen, allra minst jazzscenen. Det var hopprepssjungandet upphöjt till skön konst. Så blev Swedish Jazz Celebration inte bara ett panorama över svensk jazz av i dag - Anagram och Wildbirds and Peacedrums och många andra lät oss höra framtidens jazz. Och den är kvinnans.

Jazzens framtid är kvinnans

Den svenska jazzen är med barn. Till skillnad från naturen och människolivet har emellertid befruktningen skett omvänt: kvinnan befruktar mannen. Och de jazzbarn som är på väg ut i världen höjer en annorlunda röst än den vi är vana vid.