Jazzin’ in the Rain

Bredden och glädjen - på programmet, stilarna, uttrycken - är vad som slår lyssnaren mest varje gång man besöker Kalottjazz & Blues i Haparanda/Torneå. Publiken är opretentiös och glad, för att inte säga folklig, spelplatserna varierade och inbjudande (även i årets ösregn). Det var i en sådan bördig mylla som jazzen slog rot och det är där den måste växa för att kunna blomstra och sätta nya skott. Det måste ha med den finska växtnäringen att göra. Det är något med finsk jazz som verkar oerhört vitaliserande på svensk: kraften, rättframheten och inte minst svänget. Miljöerna för Kalottjazz & Blues ger också en fast grund för sinnlig jazznjutning. Torneås elegant modernistiska Musikhus, fult modernistiska citytorg och nästan midsommarnattsdrömskt sensuella Pikisaari har sina pendanger i Haparanda: det välbyggda Folkets hus, där också lördagsdanskvällarna sitter i väggarna och på en del andra, hemligare ställen; Statt, där gränsstadens kulturblandning och groggarnas mångfald ångar ur vrårna; KGB:s ruffa musikscen. Tankarna om svenskt och finskt inställer sig omedelbart vid öppningskonserten i Tornes Musikhus. Inte särskilt sexigt
Unga Anna Christoffersson är så typiskt svensk, i facket unga sångerskor. Där rockens tjejer (det heter så nu, sällan kvinnor, aldrig flickor) hävdar sig, på gott och ont, är svenska jazzsångerskor diskret charmiga, men tyvärr ofta lika osexiga som Håkan Hellström. Anna Christoffersson har från samarbetet med pianisten Steve Dobrogosz gått vidare till att leda ett eget band och tydligt valt sin väg: en storstadspräglad, kosmopolitisk och tillbakalutad stil - en stil som Esbjörn Svensson drev till mästerskap, och som givetvis har blivit trend. Skillnaden svenskt-finskt ligger kanske där: det svenska lika trendkänsligt som hela vårt samhälle och vår samtida självförståelse; det finska ösande ur källor där många redan druckit sig starka. Anna Christofferssons musik är easy listening-jazz, proper och mjukt tassande i gränsmarkerna till latino och poprock. Inget fel med det, men när latinons hårdgung och rockens desperata uttrycksvilja väljs bort blir det väldigt lättlyssnat och tyvärr ganska lättglömt. Fast när Anna Christoffersson som första extranummer river av Annie Lennox och Eurythmics 1983-hit Sweet Dreams Are Made of This, då känner man vilken talang hon är, när hon får kommunicera med de stora och glädjas åt det. Detsamma gör Pat Metheny Tribute Band, en trio med basisten Matti Vähä, gitarristen Mika Mustonen och trummisen Riku Kovalainen. Back to the 70’s är ledordet, tillbaka till fusion-musiken, där jazzens driv och rockens råhet fick så kombinerat snyggsvängande uttryck. Förutom Pat M:s ande är det naturligtvis Jaco Pastorius epokgörande basspel som inspirerar. Gruppens musik bygger på Vähäs examensarbete (!) från Torneås Pop & Jazzkonservatorium. MVG! Riktigt färska
Och vad ska det bli av Tottes Experience? Så färska att de inte ens presenteras i festivalens program. En grupp ungdomar från Svensk-Finska Folkhögskolan bjöd i skolans kafé på en tribut till Bo Kasper, men helt utan det über-coola som skämmer Piteåsångarens musik. Två lika entusiastiska som skickliga unga sångerskor backades upp av en lika ung som välspelande kompgrupp. Tjejerna klarade suveränt den vanskliga genren scat-song, också de med MVG. Ett kvarts sekel har vi fått njuta av Kalottjazz & Blues i Haparanda/Torneå; i ett svenskt jazzklimat präglat av mycket toner och litet verkstad ser jag den som omistlig för konstformens överlevnad.

Jazzin’ in the Rain

Leif Janzon har varit på Kalottjazz- och bluesfestivalen i Haparanda och Torneå. Han tilltalas mycket av bredden på programmet, stilarna och intrycken. Och av glädjen.