Jazzpuman kommer tillbaka

Den finlemmade jazzpuman uppträdde för kvällen i helsvart outfit: genombruten ärmlös topp, slinkig svart kjol slitsad baktill och med intressant drapering över ryggslutet, samt svarta mockapumps med slejf - ten points from the Swedish jury! Och hennes jazz på mjuka tassar hade ett klös som kändes långt efter extranumret. Maria Schneider arbetar i den klassiska amerikanska storbandstraditionen, och det finns ingen bättre. Tät klang och rytm är verkningsmedlen, snarare än melodiska bågar eller instrumentala soloutflykter. Solisterna får ofta presentera temat och sedan direkt glida in i improvisation, på en fast grund av rytmisk komplexitet och bergfast harmonik som utnyttjar hela orkesterns kapacitet. Särskilt skönt kändes det att hennes stilideal, hämtade från bland annat Gil Evans, betonar det lyriska, ibland inåtvända. Det gör att solisterna så gott som helt undslipper den svenska machojazzens förbannelse: ekvibrilistiken, de oändliga uppvisningarna av teknisk skicklighet. Det verkar i dag vara det kvinnliga som står för den kombination av tradition och förnyelse som jazzen behöver för att bevara sin egenart. Det läckra låtmaterialet fick flera solister att glänsa som jag sällan hört dem förut: Håkan Broström på distingerad sopransax; klockrent trumpetdrive med Magnus Ekholm; sobra gitarrstatements av Ola Bengtsson. Och inte minst: kongenialt pianospel av Daniel Tilling. Skönt att få höra just piano, vars klang hör så intimt ihop med jazzidiomet, i stället för den mäktiga Steinway-flygelns klangliga overkill. Missa inte Maria Schneiders och NBB:s kommande konserter i Norrbotten. Nothing but the best - och inga kompromisser.

Jazzpuman kommer tillbaka

Äntligen stod bandledaren framför orkestern igen. Efter fjorton år återkom amerikanska kompositören och arrangören Maria Schneider för att leda Norrbotten Big Band, och gav oss (den alltför fåtaliga publiken) en helkväll utsökt jazz.