Jokkmokks-Jokke förtjänar all respekt
" Långt upp i höga Nordanlandet såg jag dagens ljus.
Det första ljud jag hörde det var Porsiforsens brus.
Och av dessa vilda toner lärde jag min melodi,
jag tror att den min hela levnad lång vill sitta i."
Låt mig nu först som sist göra det fullkomligt klart att Jokkmokks-Jokke inte är nåt att skämta om. Jag blir genuint glad när jag tänker på honom, som artist och människa. Samedräkten och alla andra attiraljer var bara utanpåverk. Han var i grunden en seriös och hårt arbetande artist som kom från mycket tuffa uppväxtförhållanden.
I mitt minne har jag en bild av honom från våren eller sommaren 1977. Jag hade praktikjobb på Länstidningen i Östersund och blev utskickad till ett ålderdomshem i en by upp mot Åre för att göra ett litet reportage om Jokkmokks-Jokke. Glad som en lärka sjöng han sina sånger och berättade lite historier för ett gäng gamlingar. Det var rent rörande att se vilken fin kontakt han hade med sin publik. Det kanske var tjosan, tjosan, men det var respekt hela vägen. Både artist och publik tog underhållningen på allvar.
I bokens förord skriver han själv om vad som drev honom:
"Jag har sett livet ur både den hopplösa fattigdomens och ur framgångens synvinklar. Jag har som många andra människor behov av att uttrycka det jag tycker och känner. Somliga gör det genom att skriva romaner, dikter, insändare, genom att hålla tal eller genom att småmuttra för sig själva. Jag gör det genom att sjunga."
Märk väl mina damer och herrar, vad som sedan följer är en mycket bra levnadsbeskrivning; spännande, sorglig, glad, gripande. Inte ett öga torrt, skulle jag vilja säga och närhelst ni besöker ett antikvariat eller en loppis, slå till så fort ni ser den.
Så jobbar vi med nyheter