Revolutionen i Libyen har övergått i krig och varje morgon hör vi Cecilia Uddéns nyhetsrapportering i radion. Hon befinner sig vid frontlinjen på jakt efter information som för bara ett tiotal år sedan hade varit svåråtkomlig. Så är det inte längre. Den information som hon förmedlar finns i själva verket tillgänglig på nätet hela tiden. Nöjer vi oss inte med svensk nyhetsförmedling kan vi söka oss till utländska kanaler eller följa allmänhetens rapporter inifrån oroshärdarna via sociala medier. Vi kan i praktiken bilda oss vår egen uppfattning om vad det är som pågår med hjälp av att lägga pusselbitar. Vad Cecilia Uddén gör är inte så mycket att bidra med nya bitar som att hjälpa oss lägga dem vi redan har. Hon har kunskapen och förmågan att förmedla vad det är som händer.
Pluralistiskt
Dagens journalistroll är ovanligt pluralistisk. Bilden av en Tintin eller en Annika Bengtzon blir suddig i ett medielandskap där journalistrollen luckras upp i konkurrens med de nya medier och informationskanaler som nätet erbjuder. Detta är bakgrunden till en diskussion om journalistrollen som nu förs i radio, tidningar, på journalistutbildningar och, naturligtvis, på Twitter under ämnet #journalistroll. En av de mer tongivande rösterna i diskussionen är journalisten Paul Frigyes som fick stor uppmärksamhet när han för en tid sedan sade upp sig efter tio år som reporter på Svenska journalistförbundets tidning Journalisten. Anledningen var att chefredaktören Helena Giertta stoppade en krönika som han skrivit om framtidens journalistroll. Hon menade att den stred mot tidningens linje. Pravda-fasoner, menade Frigyes och publicerade krönika i Expressen istället.
"Envar som identifierar sig som journalist kan kalla sig det", skriver Paul Frigyes i sin krönika och påminner om att journalist, till skillnad från till exempel läkare och psykolog, inte är en skyddad yrkestitel. Visst finns det ett antal inofficiella kriterier - som oberoende granskning, journalistisk metod och praktik, medlemskap i Journalistförbundet, genomförd journalistutbildning - men inget av detta är ett krav och en vanlig bloggare kan uppfylla ett flertal kriterier. "I det kraftigt växande gränslandet av medborgarjournalistik, bloggande, sociala medier, produktionsbolag, informationssajter är det uppenbart att tidigare strikt journalistiska uppgifter och privilegier numera hanteras av andra än traditionella journalister", slår Paul Frigyes fast.
Nya verktyg
Journalisten och mediekritikern Anders Mildner (som skriver krönikor här i Kuriren) menar att journalisterna tidigare haft mer eller mindre ensamrätt på att förmedla bilder av vår tid. "Fram tills nu, när enskilda människor fått verktyg att distribuera sina egna bilder av verkligheten. Att deras röster arkiveras och görs sökbara förändrar samtidsdebatten radikalt, men kommer också att påverka framtidens historieskrivning" skriver han. Dessutom gör de det gratis eller för lägre ersättning än journalister vilket drar ner arvodena. "Men så är det om man arbetar i ett yrke som också är ett kall."
Som journalist är det med andra ord lätt att drabbas av en identitetskris, utsatt som man är av konkurrensen från nätets gratisskribenter och utan en stadig yrkestitel att skydda sig bakom. Det fria ordet känns plötsligt väldigt fritt. Samtidigt måste dessa förändringar tas på allvar. Och kanske gör man bäst i att vara optimist och hoppas att den snabba, kostnadseffektiva informationen på nätet kan leda till en pendelrörelse mot det kritiska reportaget och essän?
I ett föredrag på webben med rubriken Den stora upplösningen - om behovet av en ny journalistidentitet, påminner Anders Mildner om att Publicistklubben för tio år sedan korade 1900-talets främsta svenska journalister. Högst upp placerade sig Vilhelm Moberg, Barbro Alving, Jolo och Jan Guillou, det vill säga författare. Anders Mildner menar att dagens journaliststudenter inte längre kan identifiera sig med dessa personer man kanske är det precis vad de borde göra.
Varför inte visa lite självförtroende och ta fasta på de egenskaper och den inriktning som präglade århundradets journalister? Är problemet att man inte längre tror på det man gör? Och vem ska då göra det?
Det nya medielandskapet är, på gott och ont, fragmentiserat och en journalist - som befinner sig mitt i informationsflödet - kan lätt få en skev bild av att alla gör det. Men alla har inte tid att twittra på arbetstid och behöver initierade analyser och rapporter. Vem som helst kan få fram information men inte alla kan förhålla sig kritiskt till den och sätta den i sitt sammanhang.
Glapp
Det är precis vad Cecilia Uddén gör i sin rapportering från Libyen. Och i det sammanhanget kan även författaren Per Hagman inordnas. För en tid sedan hade han en artikel i Sydsvenskan med rubriken Inlåst revolution; ett slags metatext om hur han följer utvecklingen i Libyen via tv och sociala medier. Artikeln gestaltar den nya mediesituation som uppstått, där man i början av revolutionen kunde få syn på glappet mellan de oinformerade tv-inslagen och de alarmerande nödropen från libyer på nätet. "Om de stora medierna nu vägrar att berätta om Libyen så länge ingenting går att verifiera, då kan man kanske ändå berätta just det", skriver Hagman. "Alternativt att internet just nu tycks vara utsatt för den största bluffen i dess historia, eftersom det svämmar över av filmklipp på rekordrealistiskt sminkade lik och actionklipp på tonåringar som oskyddade försvarar sig mot takens krypskyttar med stenar?"
Hagmans text är intressant som en reflektion över mediernas roll men också därför att den berör oss på ett annat plan än nyhetsrapporteringen överlag. Har det att göra med att den är skriven av en författare som i högre grad investerar i språket? Att journalistik är språk, och att all information måste ha en form, är ju annars något som glöms bort i diskussionen.