Jubilant jubileumskonsert

Konserten inleddes med musik av Wilhelm Stenhammar; ett mellanspel ur kantaten Sången. Det var mycket vackert med ljuva melodislingor växlande mellan blåsinstrument och stråkar, som vore det ett stillsamt samtal vänner emellan. Dirigent Fredrik Burstedt hjälpte skickligt orkestern att få fram den känsliga dynamiken. När Händels Zadok the Priest ur Coronation Anthems skulle framföras fick orkestern sällskap av Luleå Kammarkör. Stycket är pampigt och spännande med växling av taktarter. Tyvärr hade både orkestern och kören i mellandelen en del rytmiska problem. Basarnas insats måste dock särskilt framhållas; de var mycket vigolanta och distinkta. Efter paus var det dags för Beethovens nionde symfoni. Förväntan i konsertsalen var stor. För många var detta första och kanske enda tillfället att höra verket "live". Måhända orkestern var lite tagen av stundens allvar då starten blev lite trevande. Sedan ökade säkerheten och självförtroendet allt eftersom notbladen vändes. Från andra satsen var framförandet spänstigt och samlat. För den magnifika sista satsen anslöt åter kammarkören och därtill de fyra solisterna. Kammarkören var här gnistrande bra och solisterna gav en utsmyckning som än mer förhöjde framförandet. När sista tonerna klingat ut hördes bravo-rop och kraftiga applåder. Man kan reflektera över vad som driver människor att lägga ner så mycket möda på repetitioner? Och vad det är som driver en publik att ge sig ut för att lyssna på konserter? Svaret torde vara kärleken till musiken - i synnerhet den levande musiken. Visst kan man tillägna sig musik på andra sätt; via radio, tv, mp3-spelare osv. Där får vi perfekta framföranden, omtagna till exakthet. Men det är något särskilt med den levande musiken då musiker/sångare och publik möts just i det ögonblick den ljuder. Den levande musiken om än skickligt framförd är aldrig helt perfekt. Den är som livet; fantastiskt och mirakulöst, men det blir lite missar ibland. De andlösa sekunderna av förväntan då dirigenten lyfter sin taktpinne och orkestern gör sig beredd att spela går inte att återge i en inspelning. Den kollektiva känslan av koncentration kan bara uppstå i det rum där musiken spelas, just när den spelas. Luleå Orkesterförening är värd stor respekt för all den levande musik de gett sin publik genom åren, denna jubileumskonsert inkluderad. För undertecknad fulländades kvällen av att följa 4-åriga Astrid som satt på stolen bredvid. Koncentrerad följde hon konserten, ömsom vippande på sina gulskobeklädda fötter, ömsom viftande med handen i takt med musiken. En ny Beethoven-fan!

Jubilant jubileumskonsert

Luleå Orkesterförening fyller 75 år vilket firades med fest- och galaföreställning i Kulturens hus på lördagskvällen. Många ville fira den förening som otaliga gånger lyckliggjort oss med sitt musicerande.