Kieran Kane är en stark och trovärdig alternativ-country profil att både upptäcka och sluta till sitt hjärta. Han har tidigare nedkommit med angelägna solo-plattor som Eleven Months, No Sun och Dead Rekoning samt signerat ett förtjusande samarbete med bland andra steel-gitarristen Fats Kaplin och när han nu tar det betydligt lugnare än annars, på Somewhere Beyond The Roses, är det likafullt en platta att bli glad av och helt uppriktigt förälskad i. Men: det här är ju egentligen inget särskilt. Bara ett knippe berättelsesånger som observerar skiftningar inom kärleken, olika upplevelser, möten på liv och död samt slutgitiga depescher inom det som vi, i brist på bättre, fortsätter att kalla för livet. Ingenting särskilt alls. Bara låtar med namn som Tell Me Mama, Don’t Try To Fight It (där den lika säregne profilen David Olney gästar med sin sång), Unfaithful Heart. Trogna, tappra samt helt oförvitliga, med Richard Bennett följsamt kompletterande på gitarr och Deanna Varagona dito, på barytonsax.
Men bara mänskligt ärrat och oantastligt mästerligt. Att upptäckas.
Tips 2:
På Pärlor och svin har den unga begåvade jazzsångerskan Carolina Wallin Pérez tagit sig an ett gäng av Kent-sångaren Jocke Bergs texter. Och plötsligen får orden helt och alldeles nya valörer och känslor. Det är faktiskt både omtumlande och mycket läckert att upptäcka. När jag tidigare har hört många av Kents låtar så har jag ofta - egentligen inte hört dem alls. Jocke Bergs ofta mumlande röst är inte den tydligaste och texterna har ofta drunknat i ett allmänt muller. Dessvärre, fast det var för all del på sin tid likadant med Kurt Cobain i Nirvana också. Men här lyfts Kärleken väntar upp till sin rätta intensiva storslagenhetsgrad, 747 glider i väg på ett drömskt moln och Ingenting är eggande nog ändå bättre än originalet. Wallin Pérez tolkningar är respektfullt spännande, men hon ägnar sig omsorgsfullt åt texterna, på ett sätt som nära nog lyfter dem till den riktiga poesins nivå. Dom andra och När det blåser på månen hör även de till ljuvligheterna. Sedan finns det ju de som inte känns så lyckade också men likafullt: det här är rik överraskningsskiva med verkligt stor lyskraft och: Kent kan nog absolut, genom Carolina Wallin Pérez varsamma cool jazz-variationer, få en helt ny publik. Skulle liksom på allvar tro just det, ja.