Tisdagens kvällskonsert bjöd på klassisk musik i det mindre formatet, så kallad kammarmusik. Alltså, mindre i betydelsen få musicerande (konstellationerna varierade mellan två till tre personer). Att det lilla formatet däremot kan vara härd för stora andliga prestationer visade kvällens musikanter med tydlighet. Ett lyckat varierat program, som innehöll varierat uttryck både kompositions- och interpretationsmässigt.
Nino Rota (1911-1979) är mest känd som filmkompositör (Gudfadern) men hans verk för den klassiska scenen har på senaste tiden dykt upp på konsertprogram i allt högre grad. Här fick vi höra hans trio för klarinett, cello och piano, en slags härligt puttrande gryta med senromantiskt tonspråk och filmiska infall och utbrott som ingredienser. Jag är imponerad hur väl Rota håller ihop det hela formmässigt (form brukar vara filmkompositörers akilleshäl), satsernas delar är väl avvägda mot varandra och bildar en balanserad helhet, som ända innehåller många "oortodoxa" infall. När dessutom tonspråket är lättlyssnat lär vi nog höra mer av honom. Musikerna (Hermann Stefansson, Hampus Linderholm och Staffan Sandström) spelar lyhört och med varandra. Varje fras, varje ton ges en mening som stämmer med musikens uttryck.
Nästa stycke var Mobiles för trumpet och piano av Jeanine Rueff (1922-1999), ett stycke med välgörande annorlunda klanger och rytm och en stor utmaning att gestalta musikaliskt. Första satsen till exempel är en sådan där klanggrej i långsamt tempo och svaga nyanser, där det krävs att varje tonansats, varje ackord måste vara på hundradelen exakt för att inte allt ska haverera i en grådaskig dimma. Staffan Sandström manövrerade sin båt genom alla skär så att klangen erhöll regnbågens alla färger, varöver trumpetisten Kent Jonsson gestaltade hissnande svåra skalpassager på ett enkelt och ledigt sätt.
Konserten avslutades med Trio i d-moll av Felix Mendelsohn. Jag vet inte hur mycket herrar Orfeo Mandozzi och Ulf Wallin har spelat tillsammans, men det känns som om de är gjorda för varandra, åtminstone musikaliskt sett! Först dubbelkonserten och nu sedan det här. Eld och passion samtidigt, varenda fras vibrerar till antingen av kärleksträngtan eller våldsam energi, detta är den eldigaste version jag hört av denna trio och den håller för det! Först tyckte jag inte om pianistens Love Derwingers något mer coola (kyliga) attityd mot musiken, men efterhand började jag förstå att han var musikens Xavi, en balansspelare som håller ställningarna och ger uttrymme för diverse påhitt.