Kanon med feel-bad-litteratur

Kommer ni ihåg kanondebatten härom året? Någon riksdagsledamot föreslog att det skulle skapas en litterär kanon, en lista över utmärkt svensk litteratur? Och vips brakade helvetet löst, kulturpersonligheter ondgjorde sig över denna vanvettiga idé, men kunde inte avhålla sig från att själva skapa en litterär kanon och publicera den, företrädesvis i DN.I Danmark har man ju en kanon sedan några år. Och nu har liksom i smyg en svensk kanon kommit in bakvägen. Nordiska ministerrådet har beslutat om en nordisk litterär kanon och framför mig på bordet ligger nu boken Nordisk litteratur til tjeneste. Nordiske kanoniske texter.
Tänkt för gymnasiet
Urvalet bär prägel av skolantologi - och är tänkt för gymnasiet. I likhet med äldre tiders skolantologier är texterna ganska hopplösa när det gäller att göra ungdomar läsintresserade. Men nu är nu, och till skillnad från äldre tiders skolböcker präglas detta urval av en svartsyn som är typisk för vår egen tid. Eller vad säger dessa kanoniska exempel: Det går en liklukt genom mänskolivet (Esaias Tegnér: Mjältsjukan) Den som inte hoppas / skall inte förtvivla (Gunnar Ekelöf: Den som inte hoppas) Men så obarmhärtigt är livet mot den som har dödat ett barn att allting efteråt är för sent. (Stig Dagerman: Att döda ett barn) Den tomma och sterila rymden skrämmer / Glasartad är dess blick som omger oss (Harry Martinson: Aniara) Pedofilen längtar efter pärlemornacken (Eva Ström: Pärlemornacken) Behöver jag tillägga att alltihop är lysande litteratur?