Vår syn på kärlek och tvåsamhetens överlägsenhet tillhör definitivt en trend som stått emot de flesta motrörelser.
Men vad innebär det? Finns alternativ för dem som inte passar in i normen, inte står ut eller klarar av att troget bygga en kärleksrelation till en och samma människa?
Under den dryga timme som kärleksforskarna i Teater Scratchs föreställning "Jag skulle så gärna vilja vilja tvåsamhet" undersöker och vrider på begreppet kärlek väcks ett antal frågeställningar. Det är närmast en gestaltad föreläsning som erbjuds publiken där kärleksbegreppet sätts i ett historiskt sammanhang – medeltidens höviska kärleksbegrepp i kontrast till den västerländska romantiska kärleken. Men med absolut betoning på budskapet, där den romantiska kärlekens konsekvenser undersöks grundligare genom två kvinnliga forskningsobjekt som inte passar in i kärleksnormen, men på olika sätt. En av dem är förälskad i förälskelsen, likt en drog. Den andra för upptagen av sin egen karriär för att lyssna in sin partner och där de socioekonomiska värdena är överordnade.
Det är informativt men på bekostnad av gestaltningen. Ibland känns det ärligt som jag är tillbaka i universitets lärosalar. Speciellt när den historiska vandringen går via Platons idévärld fram till vår tids kärleksval med krav på exklusivitet, trohetslöften där de två i kropp och själ slutligen ska bilda en enhet.
Samtidigt ett modigt och intressant ämne. Det räcker ganska långt.