Kaufmans film lika märklig som titeln

Synecdoche, New York är den knasiga manusförfattaren Charlie Kaufmans (Adaptation, Eternal Sunshine of the Spotless Mind) regidebut. Och ja, han fortsätter att balansera på gränsen mellan absolut originalitet och rappakalja. Den här gången saknas den kaufmanska humorn, om man inte får för sig att skratta åt den oändliga hopplösheten och det totala mörkret som överskuggar teaterregissören Caden Cotards liv (Hoffman). När filmen börjar är Cotard ungefär 40 år. Han har just satt upp en pjäs med ganska låga ambitioner (En handelsresandes död med twisten att rollfigurerna spelas av unga personer). Cotards fru (Catherine Keener), en framgångsrik bildkonstnär, ifrågasätter makens konstnärskap och lämnar honom i samma veva (hon tar med sig deras gemensamma barn till Tyskland). Det här ger Cotard enorma prestationskrav. Hans nästkommande pjäs blir en gigantproduktion som är autobiografisk till den grad att han skildrar sitt eget liv (i 40 år) på scen medan han lever det. Kaufman etablerar ett förvirrat tillstånd där vi inte riktigt vet om det rör sig om dröm eller filmisk verklighet. Det är ett experiment att kapsla in "livet" (med allt vad det innebär) i en enda film. Likt filmens Cotard har regissören Kaufman orealistiskt höga ambitioner. Synechdoche, New York är en filmatisering av en förvirrad kaufmansk tankekedja som aldrig når hela vägen fram till betraktaren. Behöver jag ens säga att filmen är extremt krävande och flyktig? Söker du lättsam underhållning bör du hålla dig långt borta. Extramaterial: Intervju med Kaufman och Hoffman. Animationer av Kaufman. Joni Nykänen