Keramik från finrum till vardagsliv
Över 50 år har gått sedan Signe Persson-Melin fick sitt stora genombrott med de så välkända kryddburkarna. Fortfarande är hennes produktion på topp - men nästa år måste bli lugnare säger hon.
VÄLKÄND. Curryburk från 1955, i brunlera och vit tennglasyr. Foto: PELLE BERGSTRÖM
Foto:
På Waldemarsudde i Stockholm ser hon ut över keramik, glas och betong från sex årtionden. Det mesta är bruksföremål, gjorda för att användas. Nyfiket kikar hon ner i kartongerna från Nationalmuseum, där många av hennes föremål ingår i samlingarna. - Visst är det spännande att se allt det här, jag har aldrig gjort en så komplett retrospektiv förut. Pedagogiskt är det roligt att följa en karriär i 60 år, från de första försöken till det allra senaste. Jag hoppas att yngre formgivare kan se att trots att man är utbildad på ett material finns alla möjligheter att bredda sig, säger hon under en paus från utställningsarbetet. Hennes bredd avspeglar sig i de material hon genom åren har arbetat med; glas, stengods, stål, brons, aluminium, eternit... - Leran är mitt ursprungsmaterial, som jag helst vill syssla med. Men jag vet att jag motsäger mig själv. Jag kallar mig för fullblodskeramiker, men gör hela tiden mycket annat. Jag utgår från keramikens former även om det är betong eller aluminium. 25 års paus från keramiken
Kryddburkarna på H55 var första gången som Signe Persson-Melin nådde en stor publik. Ännu bredare slog hon när hon på 1970-talet mer och mer gick över till industritillverkad formgivning. Med sina ugnsformar och tekannor i glas stod hon för en stor del av Boda Novas framgångar på 70-talet. Det blev även bestick, serviser, glas, karaffer och krukor. Glasformarna med underlägg i kork, ölglaset Ruben och Chess - servisen blev alla vardagsklassiker. Hennes formgivning för Rörstrand och Höganäs är fortfarande aktuell. Först efter 25 år av design för industrin återvände hon till keramiken. - Det var som att börja från början igen. De leror och glasyrer jag var van att använda fanns inte längre. På Waldemarsudde dyker tekannorna upp i snart varje utställningsrum, de har följt genom hela karriären. Från de första årens enkla kannor via Boda Novas tekannor i glas till dagens stilrena stengodskannor i bleka färger och rektangulära former. - Tekannan har följt mig från första början. Det är ett intressant problem, så många delar ska klaffa och de kan varieras i det oändliga. Tekniskt ställer de höga krav, men när man lärt sig det tar formproblemet vid. Återhållsamma färger
I keramiken är färgerna återhållsamma, från lerans rena yta till bleka toner av gråblått och vitt. Bland hennes senaste verk sticker några ljust mintblå föremål ut. - Jag jobbar med leran i sig, har inget behov av starka färger och glasyrer har jag aldrig använt så mycket. Nu har jag börjat med lite andra färger, men det var mest för att det blev enahanda nu när jag skulle ställa ut. Så här finns några väldigt modiga glasyrer, skrattar hon. Nya är också en serie luftiga urnor med utskuret hålmönster, tunga gallerskålar som ändå ger ett skirt intryck. Det ser tekniskt avancerat ut, men nej, säger hon. - Tvärtom, det är en utväg för mig som inte orkar dreja så stora saker längre. Bygger jag upp dem av små element kan jag gå upp i vilket format som helst.
Fakta
Signe Persson Melin
Signe Persson Melin
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!