Per Planhammars bok om Jack Kerouacs sista år i livet är naturligtvis en tragedi, eller vill gärna vara det. Men legendens allsidigt belysta existens har svårt att nå bortom sin egen artighet, sin berömvärda vilja att ge den fulla bilden av ett liv och ett författarskap på väg mot tystnaden. Efter honom, syndafloden lovar mer apokalyps än den håller.
Problemet är naturligtvis att Jack Kerouacs liv inte är litteratur. Även om det, med det slutande 1960-talets koreografi, gör sitt bästa för att visa upp sin rebelliska yra. Det är fel sorts yra, och Kerouac, som alltså förutspådde denna rebelliska attityd med På drift redan 1959, vantrivs.
Tio år senare är det mesta sprit, oklar buddism, ekon av trogen katolicism och ett liv som metodiskt faller i bitar. Det rebelliska var ju bara attityd, inte politisk opposition mot nationens egen amerikanism, som Kerouac nog respekterar. Jo, han ärar nationen men vill helst håna den samtidigt, men när andra hånar är han inte längre med. Beat visserligen, men ur takt för den gamle beatniken.
Jag har uppriktigt svårt för att gripas av detta öde och dess skildring. Romanen är uppbyggd ungefär som en amerikansk dokumentär. Fast fiktiv förstås, inklippta minnesbilder från förläggare, fruar och vänner, brev från Kerouac själv och Planhammars egna, gestaltande avsnitt. Det tar ganska lång tid innan boken får upp sitt berättande, de semidokumentära inslagen dominerar stort innan den konventionella fiktionen får plats.
Då blir det onekligen intressantare, och borde så ha förblivit. Långt sedan man övertygats om det sociala och personliga sönderfallet genom fullödig bevisning från Kerouacs omgivning fortsätter dessa insprängda dokument att dra intresset från Planhammars goda berättande. Det gör att själva undergången mister en stor del av sin dramatiska laddning till förmån för en prydlig, journalliknade redogörelse. Djävulskapet i att förlora fotfäste i både språk och tid, att bli offer för sin egen myt, som plötsligt visar oväntad vitalitet, det ohjälpliga kroppsliga förfallet i sprithelvetet, det berör föga.
Atombomben föll aldrig över beatgenerationen, på något sätt blev supandet och horandet förgäves, men fortsatte ändå. Friskheten i Kerouacs prosa tycks ha haft atombombens slagskugga som förutsättning. I en betydligt traggligare tid, när det amerikanska imperiets nedgång inletts, kunde hans undergångsorkester inte stämma rätt tonart längre.
Kerouac får uppleva sitt eget drömspel, all världens gröna fiskehåvar blir hans, men det är fel grön färg, fel håv, fel dröm. Det vore kärnan i ett storartat drama om den mest klassiska frågan, var börjar livet, var slutar litteraturen? Men Kerouacs illusioner lyser inte upp hans död, den är bara frukten av ett ihärdigt, ihåligt supande. Dramat uteblev.