Kieri om sitt författarskap

Hon debuterade 1993 som poet med boken Slutet sällskap.
I januari kommer hennes 16:e bok. Den första bilderboken.

BERÄTTELSENS BÖRJAN. Författaren Katarina Kieris berättelser börjar alltid med en bild, ofta en vardaglig händelse. "Sedan skriver jag fram berättelsen och återkommer ofta till människor som söker och ibland hittar sin egen väg", säger hon

BERÄTTELSENS BÖRJAN. Författaren Katarina Kieris berättelser börjar alltid med en bild, ofta en vardaglig händelse. "Sedan skriver jag fram berättelsen och återkommer ofta till människor som söker och ibland hittar sin egen väg", säger hon

Foto: Linda Wikström

Kultur och Nöje2013-09-16 05:24

- Då har jag också täckt in alla skönlitterära genrer, säger författaren Katarina Kieri som besökte kvinnobiblioteket på Björkskatan i söndags för att tala om sitt författarskap.

Hon talade under rubriken Om sorgsna leenden och om att hitta sin egen väg.

- Jag skriver aldrig utifrån något tema, eller tänker ut berättelser i förväg. Det som återkommer i mitt författarskap är att jag ofta skriver berättelser om att söka och hitta sin egen väg. Kanske det är därför jag skrivit så många ungdomsromaner, menar hon.

Augustpriset

För även om hon under de drygt 20 år hon varit verksam som författare skrivit både poesi, prosa och dramatik för vuxna såväl som barn och ungdomar, är det främst hennes ungdomsromaner som uppmärksammats.

Den första bok hon skrev på prosa var Ingen grekisk gud, precis, som också nominerades till Augustpriset.

- Det gav mycket uppmuntran, säger hon.

Den romanen vann inte Augustpriset. Det gjorde däremot ungdomsromanen Dansar Elias? Nej som kom ut 2004.

- Litteratur var väldigt viktigt för mig under uppväxten och jag har också fortsatt att läsa ungdomsböcker som vuxen.

Välkomnande böcker

Hon minns fortfarande känslan av att som ung gå in på ett bibliotek, gå till ungdomshyllan och bli välkomnad av alla böcker.

- Det är prosa som är både bekräftande och tillåtande. Kanske också för att när man är ung upplever man många saker för första gången, vilket gör upplevelserna extra starka.

Men även om det är ungdomsböckerna som gett henne mest uppmärksamhet, var det under många år som hon såg sig som en poet.

- Jag hade ingen längtan efter att skriva längre, såg mig inte som berättare.

Det var först efter ett antal diktsamlingar som längtan efter att kommunicera fick henne ,som ensamstående mamma till två barn, att säga upp sig från sin fasta anställning som fritidspedagog.

- Jag hade fått kontakt med Norrländska författarsällskapet, blev dess sekreterare, fick ett nätverk, alternativ försörjning och uppmuntran.

Och i samband med litteraturprojektet Hjortronställen i Barentsregionen satt hon sökte pengar med syfte att synliggöra barn och ungdomslitteratur, stimulera till översättningar samt nya böcker.

- Då landade tanken att jag nog skulle prova att skriva en bok själv.

Det blev ungdomsromanen Ingen grekisk gud, precis. Ett författarskap var fött, där många av hennes romaner utspelas i Luleå, även om hon nästan aldrig skriver ut ortsnamnet.

- Det är som att fiktionen dör om jag skriver orten, även om citybranding blivit mycket vanlig i nutida litteratur.

Källa att ösa ur

När hon skriver utgår hon från sig själv. Det är samma källa hon öser ur, oberoende om hon skriver för barn, unga eller vuxna.

- Det är ingen stor skillnad. För mig börjar allt med en bild. Ofta helt vardagliga situationer, som när jag gick på skogspromenad och sparkade i löven.

Då såg hon den 17-åriga tjej som blir huvudpersonen Tora i boken Mellan dig och dig som kom ut 2012.

- Jag såg henne gå och sparka på Tunastigen. Jag vet exakt var. Så börjar mitt berättande, förutom i just denna bok. Det är ovanligt men till Mellan dig och dig fick jag skriva en ny början.

Ingen försoning

I denna bok provade hon också en företeelse som egentligen aldrig händer i ungdomsromaner. Hon skrev bland annat om en relation mellan barn och förälder utan försoning.

- Annars brukar en försoning alltid uppstå. Kanske för att det är vuxna som skriver ungdomsböcker. Dessutom kan man undra varför kvinnor sägs skriva relationsromaner medan män skriver existentiella romaner. Och får man skriva berättelser som utgår från det språkförtryck som tornedalningarna utsattes för fram till 1950-talet, utan att tala tornedalsfinska.

Ja, menar Katarina Kieri, som 2010 kom ut med boken Morbror Knuts sorgsna leende. En berättelse som ligger henne nära utan att vara självbiografisk.

Nytt perspektiv

- Jag tillhör den generation som inte fick lära mig mina föräldrars modersmål, men har tidigare upplevt att Tornedalens berättelser ska ha en viss form och att man helst ska kunna språket.

- Min åsikt är dock att utanförskap kan ge ett nytt perspektiv. Att det tillför berättelser som ligger en nära om vänder blicken lite åt sidan, hittar en annan vinkel.

Förutom bilderboken som kommer ut i januari ligger en ny ungdomsroman färdig för åldern sex till nio år, den första i en trolig trilogi.

- Nu skriver jag på bok nummer 18. Det blir en vuxenroman.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!