Under festivalens lördagskväll var det som att Kiruna som stad vaknade till på riktigt, vände på sig och visade upp sin vackraste sida för oss festivalbesökare. Solen sken och med den kom värmen,. Kirunaborna såg ut att trivas som fiskar i vatten, med gruvan och fjällen som en fond borta vid horisonten, upplysta av midnattssolen. Att Willy Clay Band - som tillfogats det eviga epitetet "Kirunas stoltheter" - inledde kvällen på Kebnescenen gjorde inte heller det hela sämre. Det var för femte året i rad som de spelade på festivalen med sin trevliga och kompetenta country. Att säga att de är profeter i sin egen stad vore att överdriva men de är i alla fall uppskattade. Alla bara myste - lokalpatriotismen och familjelyckan var stor. Man skulle kunna klaga på att musiken kan vara lite enformig och finessfattig men det behöver man inte. Det finns ingen anledning till det.
