Klart godkänt Smokie

Efter en timme och fyrtio minuter, i Kulturens hus stora sal denna avslutande onsdagskväll i oktober och inför en stormande; stundtals tenderande till halvhysterisk publik - plockade Smokie ganska obesvärat fram den låt som nog är den främsta orsaken till att de fortfarande existerar som grupp (och varför åtminstone 98 procent av publiken hade betalat säkert rejält tilltagna biljettpriser för att komma och se dem). Livin' Next Door To Alice. En översvallande majoritet av publiken stod redan upp, i bänkraderna, och dansade, sjöng med och smällde ihop handflatorna så att det så att säga stod härliga till. Annars hade de väl tagit sig upp på fötterna till den här låten. Som Smokie mycket säkert har sjungit live bortåt en miljon gånger numera och som med sömngångaraktig säkerhet har blivit för dem vad In the Summertime har blivit för Mungo Jerry, Ballroom Blitz för Sweet och 48 Crash för Suzi Quatro. Den låt som legitimerar deras existens. Vete fan varför, förresten. Det finns hundra (tusen, tvåtusen, tre ...) låtar som är mera infekterande än just den. Men sånt där ska man inte analysera, det bara inträffar och varken de som sjunger låten i fråga, de som skrev den eller ens publiken brukar ha något svar på varför just den låten är så svår att koppla bort. Det handlar bara om någon slags överenskommelse mellan artist och publik. Bara att acceptera. Och sedan erkänner jag gärna att jag gick iväg till det här giget med - knappt mätbara förväntningar. Smokie spelade på Udden i Luleå förra sommaren. Men (om vitsen ursäktas) då hade jag brutit ihop, redan innan spelningen började och klarade inte av att vistas i folksamlingar större än den som utgjordes av enbart jag själv. Så det missade jag. Och överlevde även detta. Smokie har harvat på sedan slutet av 1960-talet. Numera är det bara basisten Terry Uttley som fortfarande hänger med. Resten av de som var med från start har endera slutat eller avgått med döden. Sångaren Mike Craft har varit med cirka 15 år. Men hela kvintetten förefaller vara överraskande välgymnastiserad och klarar lätt av nästan två timmar av gladlynt och okomplicerat melodiös rockmusik. Samt viktigast av allt: med massor av naturlig publikkontakt och att de själva tycks ha det mycket kul på scenen, också. Smokie är numera ett sorts självspelande piano. Men att de fortfarande klarar av att göra låtar som Lay Back In the Arms of Someone, For A Few Dollars More, Don't Play Your Rock'n Roll To Me, Oh Carol, Baby It's You och Back To You är på sitt sätt beundransvärt. Men Stumblin' In, den duett som förre sångaren Chris Norman gjorde med den i läder och nitar skrudade lilla dynamitgumman Suzi Quatro, lämnar de i fred. Utan Quatro närvarande är nog det förresten lika bra. Smokie är av någon anledning (eller kanske av just de anledningar som jag har varit inne på här..?) extremt populära i Sverige. De kommer hit ofta och kan varje gång räkna in en publik som förvandlas till jello inför deras repertoar (som till större delen skrevs på 1970-talet av radarparet Nicky Chinn och Mike Chapman). Men vad tusan: om de nu inte är originella så är det ju i alla fall farbroderligt trevliga och skulle säkert vara toppen nice att gå ut och svepa ett gäng pint of ales med. Och så genererar de en sorts genuint trivsam atmosfär. Samt att de med fullständig respekt fixade att göra både Creedences Have You Ever Seen the Rain, Bobby Vees Take Good Care of My Baby och Searchers Needles and Pins. Också. Så jag erkänner det också: det blev en godkänt kul kväll. Smokie verkar man inte kunna komma undan.

Klart godkänt Smokie

Kurirens recensent Rolf Nilsén har lyssnat på Smokiekonserten och erkänner att det blev en godkänt kul kväll. Smokie verkar man inte kunna komma undan.