- När jag sjöng låtarna började jag nästan lipa. Det har varit ett förändringens år och så skriver man om det - men nästa gång man sjunger om det gör det inte lika ont. Det är en slags terapi, säger Andreas Kleerup.
Spelar altcountry
Den 16 februari släpps plattan Thank God for sending demons. Me and My Armys första skiva är en rejäl kontrast mot de sammanhang som Kleerup normalt sett förknippas med. Den slipade elektroniska klubbmusiken har bytts mot känslig altcountry med stämsång, soloartisten har blivit en del av ett band.
- Jag har drömt om att vara med i ett band sedan jag var tre eller fyra. Men det tog lång tid att förverkliga. Jag är asglad att det händer nu, säger Andreas Kleerup.
Me and My Army hade förmodligen aldrig blivit till om inte Kleerup flyttat till Göteborg för något år sedan. Där strålade han samman med de fem andra bandmedlemmarna och så kallade kemi uppstod.
Sprungit till skogs
I snart ett år har de jobbat med debutskivan - en både lycklig och arbetsam process.
- Samarbetet har funkat både bra och dåligt, säger basisten Joel Igor Hammad Magnusson ärligt.
- Vi är sex människor som inte har så jättehård hud.
Ibland har någon sprungit till skogs på riktigt. Det har varit ett händelserikt år - men vi fucking pulled it
through!
För några veckor sedan talade Andreas Kleerup ut i tidningen Filter om sin panikångest och hur han försökt ta livet av sig efter en ångestattack. I höstas anklagades han för att ha framträtt drogpåverkad i ett morgonprogram i tv - något han själv förnekade och förklarade med att han var sjuk i bukspottkörtelinflammation.
I dag mår han bra, säger han.
- Den största drivkraften för mig är att kunna gå och lägga mig lycklig utan lögner mot mig själv eller någon annan. Att känna mig tillfreds och harmonisk. Och det har jag gjort länge nu.
Att soundet på Thank God for sending demons blev sårbar altcountry var inte självklart från början, det växte fram under arbetets gång. Nu jämförs bandet med namn som Bon Iver, Midlake, Eagles och Band of Horses.
- I will make a grown man weep, säger Andreas Kleerup och skrattar.
- Men inte bara gubbar, utan brudar också hoppas jag. Jag är så van vid att ha skrikande tjejer på mina spelningar, nu kanske det bara blir en massa skäggiga Pet Sounds-snubbar.