Kollektiv roman från bilindustrin

De som jobbat ett tag kan arbetsmomenten med ryggmärgen, så medan händerna gör det de ska, dröms drömmar om andra jobb, andra liv. Men ytterst få har förmågan att ta sig från det stressiga, rutinartade jobbet där all möjlighet att påverka sitt arbete saknas. Från Maria Hambergs drömfabrik kommer ingen levande. Här sliter Gunilla, Svenne, Gunnar, Anna-Greta och alla de andra dag efter dag, år efter år, uttråkade och less. Inte ens det justa kamratskapet, som många fabriksarbetare framhåller som det positiva med jobbet, finns där. Misstänksamhet, försök att smita undan, rädsla att berätta om sig själv och visa sina blottor. Sån är stämningen på bilfabriken. Lägg till det ett tandlöst fack med en fackordförande man skrattar åt. I Maria Hambergs förra bok Greklandssommar tyckte jag mig ana en lite mer romantiserad bild av kroppsarbetarna. Kanske för att där skildrades en mindre verkstad utan löpande band. Där fanns bara en huvudperson, Betty, som var en fena på att kröka järnrör men alltför rädd att satsa på sitt eget liv utanför verkstan. Till Drömfabrikens plus kan räknas att det är en kollektivroman med flera huvudpersoner. Och kvinnorna är lite tuffare än i Greklandssommar, de reflekterar över orättvisorna mot dem och mot de invandrade männen. Men fortfarande finns rädslan för att våga göra något eget, rädslan att lämna fabriken. Som Gunilla som älskar att resa och på en Thailandsresa träffar sin stora kärlek. En man som bor i Australien och ägnar all sin tid åt biologisk forskning. Trots att Gunilla är en självständig kvinna, van att klara sig själv, vågar hon inte släppa jobbet på fabriken och börja ett nytt liv tillsammans med sin kärlek. Rädslan att bryta upp gäller inte bara kvinnorna. Nästan alla verkar ha gjort sig livegna på fabriken. Drömmen om att studera, göra något annat, är så långt borta som en utopi kan vara. Svenne spelade en gång i ett rockband och drömde om att bli musiker. Nu älskar han opera och söker jobb som ljudtekniker på Operan. Han får inte jobbet, resignerar och blir kvar bland nipplar och ventiler. Och Thabo från Gambia, som inte kan göra så mycket när förmannen kal-lar honom "Ditt tjocka jävla niggerface." "Anmäl honom!" säger den unga Marika när hon får höra vad som hänt. "Och sen ska han jobba kvar här, har du tänkt?", säger Svenne som vet att det bara är att tiga och bita ihop. Anna-Greta har jobbat så länge att smärtan i nacken och armen stundtals blir outhärdlig. Hon hänger inte längre med i det höga tempot, men kämpar på som om fabriken är hennes enda livsmöjlighet. Och där finns den godmodige Gunnar. Han som alltid ställer upp, aldrig säger ett ont ord, en person som alla gillar. Men hans historia om svek och förlorad kärlek, känner ingen i fabriken till, det visar sig att ingen ens vet om han har några släktingar. Här bjuds på en rad fina porträtt av bilfabrikens arbetare. De arbetare som bara är kuggar i tillverkningen av bilar, som i förhållande till fabriken, inte har något eget människovärde utan lika gärna skulle kunna ersättas av en robot. Boken inleds med att en besökare faller död ner framför en bil på "lajn", vilket gör att produktionen måste stoppas. "För helvete! Se till att få undan kroppen! Och dra ur stoppet" skriker chefsingenjören. Just så är det. "Det enda som verkligen spelar nån roll är att bilarna ska ut. Om så folk dör eller blir trampade på, allt är underordnat." En klassisk arbetarroman, som utspelar sig under några år i slutet av 1900-talet. Några år när de ökande kraven på effektivitet får den gamla företagsandan att bli ett hinder och nya produktionsidéer gör arbetsmiljön ännu hårdare. På så vis blir Drömfabriken en skildring av ett industrisamhälle på väg mot sitt sammanbrott och det gör berättelsen större än en traditionell arbetarskildring.

Kollektiv roman från bilindustrin

I drömfabriken åker järnskeletten sakta fram på "lajnen" (bandet) medan montörerna sätter dit de olika delarna till färdiga bilar. Vid sidan om står andra vid sina bord och sätter ihop ventiler och annat som sen ska till lajnen.