Med Komma vill Tidskriftsföreningen Poetens klagan sprida bra, nyskriven litteratur. Nu aktuella med det tredje numret finns det ingen anledning att klaga på det lovvärda syftet.<br>En bekantskap som väcker nyfikenhet är Anna Hallvarez. Hennes två noveller har spänning och det vore kul att få läsa mer av henne. Vidare medverkar indiske Anjum Hasan med fyra dikter. De är skrivna på engelska och publiceras på originalspråket, vilket snarare underlättar än hindrar igenkännandet och bekräftar poesins universella kraft. Den kraften finns också hos Sven Nyberg i hans finstämda diktsvit På andra sidan.<br>En novellgestalt som dröjer sig kvar är huvudpersonen i Tomas Kindenbergs Paul Simons enda riktiga fan. Även Zac O?Yeahs Konstnärens liv är en intressant urban miljö- och människoskildring.<br>Bland de andra bidragen märks texter av Dag Ståhle, Daniel Bernhoff, Eric Pauli Fylkeson och Rukmini Devi.<br>Om Komma är en god affärsidé är det bara att gratulera. Marknadsföring är a och o även inom kulturen och Komma gör det inte lätt för sig. Innehållet visar att de inte låter sig nischas som så många andra tidskrifter.<br>Om någon trodde att författare och skribenter bara sitter på kammaren och skriver så visar medlemmarna i föreningen Poetens klagan i Norrbotten upp en helt annan bild. De har gått samman och blivit osjälviska projektledare och redaktörer så att unga med författardrömmar eller ännu inte publicerade kollegor också ska få samma möjlighet som de själva.<br>Om de i förlängningen blir upptäckta av ett förlag med stort marknadsföringskonto, inte bara för att de skriver bra utan också är begåvade med något annat som tål att dras upp stort, återstår att se. Långt ifrån alla hamnar på fasaden till Åhlensvaruhuset vid Sergels torg eller något annat monument över konsumtionssamhället.<br>Poetens klagan sticker i alla fall upp mot etablissemanget och kulturbyråkraterna. I mitten av september gick ansökningstiden för kulturrådets produktionsstöd till kulturtidskrifter ut. Peo Rask tar tillfället i akt och redogör för hur stödet har fördelats genom åren. Begreppet trappkänning dyker upp när han minns den långa kön utanför Stadspuben i Luleå. Hade man trappkänning dröjde det inte så länge tills man var inne i värmen. Visst kan det vara orättvist att samma tidskrifter skördar de största bidragsbeloppen år efter år medan nya initiativ stängs ute. Min granne menar dock att han oftast hade mycket roligare i pubkön än när han väl var inne.<br>Ute är höstluften hög och klar och tankarna när jag läste Komma for fritt. Några dröjer sig kvar lite längre. Behövs verkligen alla dessa kulturtidskrifter? Skulle det inte räcka med en plats i cyberrymden? <br>
