Komplett upplevelse av Bergmanska mått

Att lyssna på Det beslutande organet känns som att sväva i rymden i en dröm. Det är långsamt och enormt. Man ligger på en gräsmatta i en oerhörd hastighet, man staplar föremål på varandra, Man är i rymden.

Foto:

Foto:

Foto:

Kultur och Nöje2011-10-06 06:00

En av mina favoritfilmer är Solaris av den ryske regissören Andrej Tarkovskij. I den ska man studera ett fenomen i rymden som visar sig vara en slags medvetandeförstärkare. Ens drömmar tar fysisk form. Du drömmer om din döda fru och plötsligt är hon där, lika verklig som tidigare men hon förstår inte varför, inte du heller.

Jag läste en teori om att i drömmen syns inte detaljerna, det är därför man hinner drömma så mycket på så kort tid, mängden information är mycket mindre än den som borde finnas. Att man ändå minns dem som verkligare än så beror på att hjärnan kompenserar. I drömmen var du i ett hus på Tuna, och gungorna blåste i vinden utanför. Men i verkligheten, hur det egentligen såg ut i drömmen, var det inte på Tuna. Det var huset sett inifrån och gungorna, inget annat, man placerar bara det här på Tuna som en slags efterkonstruktion, för det kändes som det.

Att lyssna på Det beslutande organet känns som att sväva i rymden i en dröm. Det är långsamt och enormt. Man ligger på en gräsmatta i en oerhörd hastighet, man staplar föremål på varandra, Man är i rymden.

Jag försöker beskriva det här obegripliga men blir bara mer obegriplig när jag försöker.

Isak Sundström gnyr i Ett hål i sommaren om att stå avklädd på ett fält, en antar jag, fullt medveten passning till Stig Larsson, poeten även han en som beskriver detaljer in i minsta detalj.

Man äter middag i trädgården, det brutala regnet över oss, ute i mörkret växer körsbär. En barndoms sommar beskrivs, men musiken låter som en norrbottnisk vinter, som ett norrsken och rök spikrakt upp ur skorstenarna. Det är ett kallt föredrag av minnen och känslor man haft, men hjärtat är trots allt bara en muskel, sjunger han sorgset. Och om hjärnan inte får ihop det exakt som det var, vad är det som säger att det var verkligt? Tycks han fråga. Vad var det som betydde något? Varför är jag som jag är?

Det är en oändligt vacker skiva det här. I alla fall om man som jag älskar Brian Eno, Michael Rother och Nick Cave när han var som mest mörk och romantisk, som på Your funeral ... my trial.

Synthar, pianon, gitarrer och pukor rusar långsamt genom rymden, melodierna är som rester av andra melodier, man kanske har hört dem tidigare, eller delar av dem. Man vet inte från en textrad till en annan hur nästa ska låta.

Det är en komplett skiva, en komplett upplevelse av Ingmar Bergmanska mått.

Musik

Skriet

Det beslutande organet

Novoton/Skiva

Betyg: 5

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!