I måndags afton bjöd Luleås domkyrkoorganist Markus Wargh på en tidig höstkonsert med anledning av att landets domkyrkoorganister samlats här i staden för ett möte.
En orgelrecension kan ha olika infallsvinklar. Den jag fastnade för under denna konsert var orgeln som möjliggörare av ljud och klanger. Orgeln kan vara urstark och kraftfull, som i Litanies av Jean Alain. Här intepreterar Markus stycket med en frenesi som får de klangliga eruptionerna att påminna om ett sjöslag i full storm, okonventionellt men fränt!
Men orgeln kan också vara uttrycksfull och sångbar, vilket visades i Bachs adagio a-moll, där solostämman (tydligen en principal tillsammans med en flöjt) framhävde styckets karaktär av vemod och skörhet. I triosonaten i c-moll av J.S. Bach gäller det att efterlikna en ensemble med tre instrument, där stämmorna bör vara jämnstarka men med karaktär. Markus löser det galant; rörstämma mot alikvot, plenum mot plenum, principalklang mot flöjt, alla kombinationer i ljuvligaste balans mot varandra. Triosonaten trakteras med för mig sedvanlig Wargh-karaktär : spänstigt, elegant, livfullt och med ett driv som hela tiden ligger en hårsmån ifrån att falla på huvudet. Den finländske tonsättaren Sibelius komponerade i början av förra seklet ett orkesterstycke som kommit att tillhöra Finlands kulturkanon; Finlandia. Detta 18-minutersstycke har Markus överfört till orgeln. Här gäller det att få orgeln att efterlikna orkesterns klangvärld, dess crescendo- och diminuendoeffekter, dess växlingar mellan olika instrumentkombinationer och olika solostämmor. Svårigheten ligger i att hålla ett så långt stycke intressant klangmässigt och att kunna överföra orkesterns energi till orgeln. Men Wargh löser båda punkterna; med det datoriserade kombinationssystemets hjälp byter han klanger säkert en 100 gånger under styckets gång vilket skapar variation och intresse. Hans sätt att överföra musiken till orgelns manualer ger utrymme för ett driv som är så viktigt i orkestermusik.
Till sist fick vi höra orgeln som skapare av färger genom en improvisation. De fem första minuterna är de mest intressanta jag hört honom utföra. Där lekte han med olika ljud, där ljuden (inte melodier eller harmonik) var formskapande. Jag placerades i en regnskog där jag kunde förnimma luftfuktigheten, se fågelarternas olika färger, höra djurens alla olika läten och njuta av solens reflexer i de fuktiga bladen. Som en nutida Webern fast med humor och leklust. Där har du något herr Wargh, att utveckla!
Sammanfattningsvis var denna konsert en stor uppvisning i orgelns olika klangmöjligheter.