Konst som vill nå längre

Det är en dyster värld vi lever i, konstaterar Moderna museets intendent Magnus af Petersens. Därav namnet på den utställning med samtida konst han har satt samman, Eklips eller ljusförmörkelse. Han talar om konst som fyller en viktig funktion i en tid då yttrandefrihet och mänskliga rättigheter sätts på undantag, miljöförstöringen blir alltmer påtaglig och fattiga länders utveckling ses som ett hot. Konst om tillståndet i världen - men med en vilja att nå bortom det kommenterande. - Jag reagerade mot att konsten under 1990- och 2000-talet såg det som politiskt att närma sig verkligheten. Det är mer politiskt att se världen som något absurt och att ta sig friheten att utvidga verkligheten i stället för att bara hålla upp en spegel. Konsten måste göra mer än att bara kommentera. "Formen är utmaningen"
Konstnären Anri Sala är inne på samma spår. Form är mer radikalt än innehåll, säger han, ett påstående som provocerat. Han menar att konstnärer gör det för lätt för sig om de bara talar om det som står i tidningarna. Utmaningen är att hitta ett annat språk, att ge händelser och diskussioner en annan syntax. Sala har gjort videoverket Blind fold. Två parallella filmer visar två tomma reklamtavlor, från Tirana och en annan stad i Albanien. Direkt efter kommunismens fall gjorde sig landet redo för kapitalismen och stora skyltar sattes upp runtom i städerna. Men annonserna lyser fortfarande med sin frånvaro, det fanns inget att göra reklam för. - Ett skede har försvunnit, men nästa steg har inte visat sig ännu. Det är en okonventionell metafor för politisk historia. Anri Sala är aldrig övertydlig, det ryms mycket i en så enkel bild, säger Magnus af Petersens. Enda svenska konstnären är Nathalie Djurberg, med två leranimationer som inte visats i Sverige förut. Släktskapet mellan hennes våldsamma kortfilmer och amerikanen Paul McCarthys splatterliknande konst blir tydlig när de visas i samma rum I andra änden av spektrat är holländske Michaël Borremans stillsamma målningar. Gemensamt är en känsla av overklighet och användandet av marionetter. Borremans bilder känns först konkreta, men tittar man närmre är det till synes realistiska inte alls begripligt. En grupp gåtfulla män som närgånget studerar lösa huvuden, detaljer i deras ansikten ser ut att rinna ner. Och betraktaren får ingen hjälp av titlarna. The advantage är porträtt av en man i en tvångströjeliknande vit mundering. - Det är roligt att kunna samla konstnärer med så olika tekniker. Borremans gammalmästerliga sätt att måla, i sepiatoner och grisaille, tillsammans med McCarthys groteska och färgsprutande bilder, säger Magnus af Petersens. Kritik mot rovlystnaden
Även New York-baserade Dana Schutz bidrar med klassiskt måleri. Hennes stora färgexplosioner är kanske utställningens gladaste konstverk. I en serie målningar har hon uppfunnit ett folk som hon kallar Selfeaters. - Hon målar realistiska bilder av surrealistiska situationer. Det är inte expressionism på Picassovis, utan snarare som hon tror att man skulle se ut om man kan äta upp sitt eget ansikte. I det humoristiska tankeexperimentet ryms också en kritik mot människans rovgirighet, till slut förgör vi oss själva. Eller är detta ett fredligt folk som lever i harmoni utan att skada någon annan? - Trots utställningens mörka titel hoppas jag att man ska gå ut härifrån med känslan av att allt är möjligt. Författaren Tom McCarthy, som också deltar, hade svårt att bli publicerad, inga förlag kunde hantera hans experimentella klipp och klistra-verk. Men inom konsten är det tillåtet, och möjligt. Konsten vill experimentera och vidga gränserna, säger Magnus af Petersens. Utställningen Eklips - konst i en mörk tid pågår 31 maj till 24 augusti på Moderna museet i Stockholm.

Konst som vill nå längre

I en mörk tid behövs konstnärer som inte är mörkrädda. Utifrån det resonemanget samsas nio internationella samtidskonstnärer i Moderna museets stora sommarsatsning Eklips - konst i en mörk tid.