När ett drev pågått en bra stund, och till slut börjar såsa omkring på ganska låga varvtal - det mesta tycks sagt, till och med de hetaste debattörerna verkar lite matta - händer det ibland att det finns ytterligare något att drevlikt driva framför sig. Något som inte tidigare beaktats, nya fakta som tillkommer. I fallet Anna Odell och hennes psykossimulering i konstens namn, vore det inte förvånande om medieuppbådet gick in i en sådan fas lagom till sommaren. Det går aldrig att säkert säga när sista ordet är sagt. I tidskriften Konstnären intervjuas Odell av chefredaktören Anders Rydell, och framstår där som betydligt mer vältalig och insiktsfull än hon gett intryck av på annat håll. Möjligen är det den nedskruvade tonen - ett sammanhang som inte, likt slaskigare medier, hela tiden skriker ut sin lust efter chock, sensation och tydliga offerbilder - som gör det. Jag tror till och med att signaturen "Arg skattebetalare" skulle kunna få en större förståelse för Odells verk om denne fick ta del av intervjun, som mer spelar på konstens egen planhalva. Det hat hennes verk har utlöst har förmodligen mer att göra med den stämning som piskats upp än med själva det konstnärliga verket, som dessutom ganska få har sett. Därmed inte sagt att Odells verk nödvändigtvis är av hög kvalitet. Konstvärldens egen bedömning lutar åt det vagt positiva, men där finns nog också ett stänk av allmänt försvar för konstens frihet. När ledarskribenter och politiker närmar sig en konstokunnig pöbel som mest av allt vill skära ned anslagen till institutioner som Konstfack rakt av - då finns det högre, mer övergripande värden att slå vakt om. Martin Schibli, kritiker och curator (som för övrigt ofta samarbetat med en annan "provokatör", nämligen Lars Vilks), skriver i nya numret av Konstperspektiv inspirerat om konstbegreppet utifrån skönhet kontra fulhet. Något som även har beröringspunkter i Odells verk, men kanske är ännu mer aktuellt i ett annat av det här årets stora samtalsämnen, Nug:s graffitifilm Territorial pissing. Schibli beskriver det som ett vågspel. Från och med 1800-talets andra hälft och ett sekel framåt är konst och skönhet synonyma begrepp, medan det moderna genombrottet bryter med den figuren. Det fula får ta plats, och lyfts även stundvis fram som en revolutionär aspekt. Det fula går emot idén om den goda smaken, särskilt när den definieras av makten och den för dagen rådande agendan. Därpå följer en motreaktion på motreaktionen. Ska man se utfallen mot Anna Odell och Nug som utslag av renhetsiver? Handlar anklagelserna även om att de inte direkt sysslar med skönhet? Konkreta bevis står nog inte att finna, men åtminstone en del indicier. Fler skrubbningsförsök lär vänta.
