En lärare sa till mig en gång att konst är det som berättar
något om hur det är att vara människa. Konst är mänsklig erfarenhet. En brukar säga att samtida konst ska uttrycka mer än de element eller de omständigheter som verket består av och att innebörden inte ska vara självklar.
Konst uppstår vid en viss tidpunkt, på en viss plats, därför blir den en del av ett sammanhang. Konsten, precis som andra kulturyttringar, speglar samhället och vår samtid eftersom den tillkommer i den.
Den just avslutade utställningen på Konsthallen i Luleå med Minna Rainio och Mark Roberts innehöll verket Borderlands eller Rajamailla som utgick från gränslandet mellan Finland och Ryssland. Verket ställer frågor om hur ett till synes obetydligt streck kan ha så stor påverkan på människor och deras liv. Gränsen är något helt konstruerat, något bara vi människor kan greppa och föreställa oss, som vi tvingas förhålla oss till. Fåglar flyger mellan trädtopparna, djur springer över gränsen. En människa på andra sidan ett sådant streck kan vara så nära, men politiskt, socialt, kulturellt och språkligt så långt borta. Rainos och Roberts verk förstärker avståndet genom tre skärmar utifrån tre platser: Finland, Ryssland och gränslandet. Berättarrösterna från de olika sidorna talar olika språk och deras föreställningar om andra sidan gränsen skiljer sig också.
Hur uppkommer våra föreställningar om ”den andre?” Något en kanske lätt glömmer är hur flytande dessa gränser också kan vara genom tiden. Gränser kan även tolkas olika. Vem har tolkningsföreträde? Ukraina härstammar från ordet gränsland.
Utställningen Brännpunkt Barents på Havremagasinet i Boden tar avstamp i det geografiska området Barents. Regionen uppkom efter Sovjetunionens fall för att stärka samarbete mellan Ryssland, Norge, Finland och Sverige. Utställningen visar konstnärer som berör området utifrån kulturella, politiska och miljömässiga aspekter. De gränser som skiljer oss åt luckras upp, och konsten för ett gemensamt samtal.
Hur skapas då detta samtal? Genom att ha ett rum för diskussion – i det här fallet en konsthall – där konstnärernas verk tillsammans bildar en utställning. Men gränsen går inte heller vid väggarna, utan samtalet kan pågå i ett mycket större geografiskt rum än så.
Genom konsten kommer vi närmare varandra. Ursprungsbefolkningens rättigheter, gruvindustri, sjöfarten, smältande polarisar – vi har en rad ämnen att diskutera gemensamt. Samtidigt har vi olika utgångspunkter i diskussionen, eftersom alla upplever konsten helt individuellt genom våra olika tidigare erfarenheter. Konsten har inte ett bestämt innehåll. Det finns inte ett enkelt svar på alla
frågor. Att i Norrbotten visa konst som blir en del av ett samtida samtal kan öppna upp våra föreställda gränser och få oss att titta åt nya håll, även när vi trodde att gränsen var stängd.
Kanske är det mer aktuellt än nånsin, i en tid då de nationella gränserna fylls i med märkpenna.