Lena Nyman gick från att vara en av Sveriges mest hyllade skådespelare till att vara omtalad av helt andra anledningar.
Vad var det som hände?
I biografin Jag vill ju vara fri söker journalisten Annika Persson svaren hos Lena Nyman själv.
Hur nära får man gå när man skriver en biografi?
Det är en av de stora frågorna som kulturjournalisten Annika Persson har brottats med det senaste året.
När hon bestämde sig för att skriva boken Jag vill ju vara fri om skådespelaren Lena Nyman hade hon ett omfattande material att arbeta med - en stor del av väldigt privat karaktär.
Innan Lena Nyman gick bort i februari 2011 lämnade hon in 17 papperskassar till Musik- och teatermuseet. Där fanns bland annat brev, dagböcker, anteckningar och memoarutkast.
Annika Persson tror att Lena Nyman gjorde det för att hon var rädd för att bli bortglömd.
Svåra avvägningar
Att ha ett så stort material att arbeta med är förstås en dröm - samtidigt kräver det ständiga och svåra avvägningar. I en dagbok tenderar livets svårigheter och mörka tankar att få ett stort utrymme och Lena Nyman levde inget lätt liv.
- Trots att hon lämnade in allt kan man inte bara lita på att hon ville att man skulle se allt. Jag tror inte att hon visste exakt vad som fanns där i, säger Annika Persson.
I Jag vill ju vara fri har hon varit noga med att lyfta fram Lena Nymans konstnärliga kreativitet och talang - framförallt hennes utveckling från 1963, då hon jobbade med Vilgot Sjöman för första gången, fram till mitten av 1970-talet då hon redan gjort flera hyllade roller på Dramaten.
Ständig kamp
Men även den period i slutet av livet då hon kom in i en ny kreativ fas med samarbeten med Jonas Gardell och Kristina Lugn som resultat.
Man får dock också läsa om hur Lena Nyman kämpade i hela sitt liv - inte sällan genom utdrag från hennes egna texter.
Samtidigt som hon under 1960- och 1970-talen hela tiden ville utvecklas konstnärligt så stred hon också mot ätstörningar och skrev noggranna anteckningar om sin vikt och kost. Problem som inte underlättades av att hennes nakna kropp recenserades i tidningarna efter Jag är nyfiken - en film i gult. Till exempel skriver Artur Lundkvist i Se att han efterlyser den intelligenta kroppen och att "Lena Nymans är själlös, lite dum".
Man kan också läsa om hur hon, trots flera ohälsosamma förhållanden, gjorde allt för att behålla tron på kärleken. Hon kämpade också mot sitt alkoholmissbruk.
- Det finns så klart saker som jag har valt bort, sådant som bara är privat och inte säger någonting om den konstnär hon blev. Men missbruksproblematiken, som ju är det svåraste i den här boken, är så intimt förknippad med hennes prestationer på scenen och varför viljan tar slut, varför hon inte orkar mer. Men det var svårt, för hon började gå under mycket tidigare än jag hade trott, säger Annika Persson.
I Jag vill ju vara fri framställs också en rad andra personer på ett mindre smickrande vis. Bland andra regissören Vilgot Sjöman som Lena Nyman arbetade med vid flera tillfällen - bland annat med Jag är nyfiken-filmerna.
När man läser Lena Nymans reflektioner får man intryck av att han var osäker i sitt konstnärskap samtidigt som han utnyttjade att hon, som var betydligt yngre, såg upp till honom.
- Det är något jag har funderat mycket på och där har jag vägletts av hur personerna har påverkat hennes yrkesroll. Om någon legat med Lena Nyman på 1970-talet ska man inte behöva stå med namn i boken, det är en privatsak. Men om någon varit hennes arbetsledare under flera år och samtidigt legat med henne, då är det intressant för historien, säger Annika Persson.
"Trogen hennes röst"
Utöver Lena Nymans eget material har hon gjort mängder av research och intervjuer med alla från Kjerstin Dellert och Hasse Alfredson till Rikard Wolff och Gösta Ekman.
Men i slutänden har hon framförallt lyssnat på huvudpersonen själv.
När Annika Persson funderat på hur mycket hon kan berätta har hon tagit stöd i Lena Nymans memoarutkast och konstnärskap. Och när hon grubblat över hur hon ska skildra henne i olika situationer har hon valt att utgå från Lena Nymans egna anteckningar i stället för de tusentals intervjuer och artiklar som publicerats.
- Jag har försökt vara trogen hennes egen röst om jag har stått och vägt. Och där finns ett glapp mellan den offentliga bild hon ger av sig själv och när hon slappnar av och gnetar på med frågor om livet, säger Annika Persson.