Kraftfulla bilder, pladdrigt manus

För nio år sedan anlände Shekhar Kapurs film Elizabeth, med en magnifik Cate Blanchett i rollen som den engelska drottningen Elizabeth I. En filmupplevelse i den tyngdklass som man inte glömmer så lätt. Fast det hade väl varit lika bra om man hade gjort det. Så hade man sluppit ifrån att sitta och minnas och oundvikligen jämföra, när Kapur nu återvänder till Elizabeth och låter oss återknyta bekantskapen med henne i Elizabeth: The Golden Age. Det är nämligen inte alls samma eruptiva kraft över den här filmen. Även om fotot även här är kraftfullt så det räcker och blir över och Cate Blanchett återigen är mera än bra som Elizabeth; nu bliven 52 och alltså nästan 30 år äldre än när det senast begav sig. Men man hukar sig skrämt inför många av de repliker som hon tvingas uttala. Flera av dem är så trånsjukt banala som vore de hämtade ur den enklaste kolportagelitteraturen. Och Blanchett ser ut som om hon hade munnen full med småsten när hon tvingas säga dem. Tiden är 1585 och England är protestantiskt samt hotas av den katolske spanske kung Filips armada, samtidigt som jungfrudrottningen uppträder lynnigt, har stora problem med sin sturska (samt katolska) skotska kusin Maria Stuart (en storartad Samantha Morton), måste bringa någon ordning i alla de flitigt förekommande hovintrigerna samt - administrera sin hastigt påkomna förälskelse i den stilige äventyraren och kaparkaptenen Walter Raleigh (en dessvärre rätt desorienterad och utpräglat färglös Clive Owen). Mycket att göra, alltså. Och allt det här skildrar regissören Kapur på ett betryggande auktoritativt sätt och i uttrycksfulla bilder. Har man dessutom Geoffrey Rush i en biroll som drottningens rådgivare Walsingham (den hade han i den förra filmen också) så bör man kunna känna sig ganska lugn. Och mycket riktigt: Rush klarar ungefär vad som helst. Men han utnyttjas tyvärr alldeles för lite. Abbie Cornish är ögonbrynshöjande som den vackra unga hovkokotten Bess och Rhys Ifans har kopplat på sin mest dolska uppsyn som en papistisk konspiratör. Men alla har de alltså en gemensam fiende: det av Michael Hirst och William Nicholson ansträngt banal-pladdriga manuset. Som en bildupplevelse klarar sig dock Elizabeth: The Golden Age fint. Och Kapur har antytt att det kan bli en tredje del också, vilket väl även innefattar Blanchett (men inte Rush). För övrigt bör väl rimligtvis denna den första drottning Elizabeth vara en av de mest frekvent filmade drottningarna någonsin. Bette Davis har gjort henne två gånger, både på 1930- och 1950-talet, Jean Simmons och så sent som i somras kunde vi i en miniserie för TV avnjuta Helen Mirrens porträtt av henne. Cate Blanchett sitter alltså på tronen intill några verkliga mästarinnor. Och säg inget annat än att hon hävdar sig väl. Till och med mot manusets motspänstiga karaktär. Det ska hon naturligtvis ha allt tillbörligt beröm för.