Ingen har väl undgått att The Pacific visas på TV? Via en reklamkampanj så aggressiv att det närmast kan liknas vid propaganda upplyses vi om att Canal + visar HBO:s uppföljare till episka Band of Brothers. Egentligen är det ingen uppföljare, snarare ett syskon.
Det vi får ta del av är de amerikanska vedermödorna i Stilla havet under andra världskriget. Inramningen är densamma: krigsveteraner inleder varje avsnitt med att berätta personliga minnen från kriget, med tydliga paralleller till kvällens timslånga avsnitt. Sedan brakar det lös.
Likheterna med Band of Brothers är annars mer kosmetiska än faktiska. Där Band of Brothers utvecklade karaktärerna i ett och samma förband, mejslade ut huvudpersoner och interna relationer, finns ingen liknande dramatik i The Pacific. Vi får följa tre unga män som inte känner varandra, de tillhör tre olika förband och slåss på olika ställen i det gigantiska Stilla havet . Å and-ra sidan innebär det mer tid för action och, ja, mer action helt enkelt. Sällan har man skådat ett liknande våld på TV. Med en budget på ofantliga 250 miljoner dollar(!) och tio års utveckling av specialeffekter sedan Band of Brothers vore det antagligen underligt, för att inte säga opatriotiskt om man inte fläskade på. Man visar hjärnor snarare än använder dem, kan man säga.
Dramaturgiskt kan man förstå denna glidning. Det må vara samma krig men omständigheterna skiljde sig åt. Till exempel i det att de amerikanska trupperna i Europa, vilka Band of Brothers skildrade, emellanåt knöt band med sina tyska fiender och övriga européer, medans japanerna hela tiden är fullständigt främmande fåglar för amerikanerna. Det är inte så konstigt: européerna såg likadana ut, kunde kommunicera hjälpligt på engelska och delade ofta en värdegrund med amerikanerna. Det är möjligt att så var fallet även med japanerna, men det framställs inte så. Här är kombattanterna inget mer än monster för varandra. Hade det här varit en helt annan slags serie hade man såklart kunnat belysa dessa skillnader mer och på ett annat sätt. Men nu är det krig som i action som gäller, om än alltså pliktskyldigt inramat av verkliga veteraner, precis som man gjorde med Band of Brothers.
Det är också typiskt. Amerikanska krig alltid skildrats på det här sättet. Så länge man deltar i ett krig (och det gör man ju mer eller mindre jämt) så ska och vill publiken (eller i alla fall producenterna) påminnas om det rättrådiga i krigsföring. Det är som svensk lite svårt att förstå, eller åtminstone lätt att ifrågasätta. Som svensk är det även rätt svårt att bara skriva om krig som häftig action utan att först moralisera lite. Som jag precis gjorde. Häromdagen gick Pearl Harbor på TV igen, jag vet inte hur många gånger den gjort det. Ben Affleck och Josh Hartnett krigar för demokratins och Kate Beckinsales skull. Det är verkligen en vedervärdig film. Ambitionen var förstås att göra en modern Härifrån till evigheten men det blev ett flottigt hopkok på Titanic och Armageddon i stället. Det finns gott om exempel på liknande misstag. First Blood och Black Hawk Down må skildra andra krig men det är vanliga actionfilmer maskerade som "viktiga" genom kamouflagekläder och amerikansk rättrådighet. Till och med Spielbergs hyllade Rädda menige Ryan faller in i denna kategori, även om den har andra kvaliteter som gör den i högsta grad sevärd.
Kanske bör man först av allt definiera vad som är krigsfilm? Casablanca är ingen krigsfilm medan Apocalypse Now definitivt är det. Deer Hunter är det inte, däremot Inglorious Basterds, även om den senare i sedvanlig Tarantino-anda leker med genrer och sub-genrer, för att inte tala om ren revisionism. Krigsfilmer skildrar kriget som något pågående, fokuserar på strid eller åtminstone på de som aktivt deltar i kriget: soldater, sjukvårdare och så vidare. Så avgränsar vi oss, för enkelhetens skull. För använder man en vidare definition kommer man så lätt in på politiska åsikter och personlig moral. Även om Andreas Baader och Ulrike Meinhof ansåg sig vara i krig mot imperialismen i allmänhet och Västtyskland i synnerhet är The Baader-Meinhof Komplex ingen krigsfilm. Inte ens Undergången är en krigsfilm, även om den avhandlar Hitlers sista tid i bunkern: det är ett klassiskt drama som utspelar sig i krigets hjärta med en av historiens värsta bad-guys som huvudperson.
Filmer gjorda utanför USA, av icke amerikanska filmskapare tenderar att se annorlunda ut, även om man godtar ovan nämnda begränsningar. Sovjetiska Gå och se är kanske den bästa av dem alla. En brutal uppväxtskildring i and-ra världskrigets Vitryssland. Här finns inget moraliserande utom det faktum att kriget är grymt och förstör människor. Även om filmer moraliserar så är det ofta befriande att se det
göras från ett annat håll. Tyska Stalingrad är ett sådant exempel, Pekka Parikkas Vinterkriget ett annat.Men med allt detta sagt, utan att ens ta upp angelägna frågeställningar om rasism eller om könsfördelningen mellan de som gör och ser krigsfilm, så ska man komma ihåg Mash, Tropic Thunder och Hope and Glory. Komedierna och feel-goodfilmerna har en självklar plats i den här artikeln. Så vi inte deppar ihop alldeles. Man ser på krigsfilm för att man är rädd för krig, precis som barn leker krig, för att överhuvudtaget kunna ta in det faktum att det existerar. Och någonstans i oss alla finns det antagligen en del som inte säger kategoriskt nej till lite pang pang, bara det inte är på riktigt.