”Isn't it terrible about Chechnya?”
Så frågar sig Bridget Jones, ökänd dagboksskribent, i en romantisk komedi från 2001. Och visst var det förfärligt med Tjetjenien. Det tycker nog Bridget också, men det är inte därför hon övar uttal av tungvrickande statsnamn. I själva verket är den instuderade frasen en strategi för att förlagschefen Hugh Grant, alias Daniel Cleaver, ska hänföras av hennes intellekt och ligga med henne.
Att involvera krigets trauma i ett raggningsförsök är kanske inte helt anständigt, men sett i ett vidare perspektiv kan det ibland te sig oundvikligt. Jag minns till exempel dagarna efter den 11 september 2001, som i mitt liv råkade sammanfalla med en flyktig gymnasieromans. Han gick natur, lyssnade på The Clash och hade en perfekt jeansjacka. Vi hade precis utväxlat telefonnummer när planen kraschade.
Jag ville hemskt gärna prata om skolkatalogen och Trästocksfestivalen, hemskt ogärna om terrordåd i New York. Men ämnet var förstås omöjligt att förtiga med något av sitt 15-åriga, bekymrade världsmedborgarpatos i behåll, så elefanten i rummet ockuperade en kvalfullt floskulös minut vid inledningen av varje samtal. Vår tafatta förälskelse dog lika snabbt som stämningen.
I dagens flöde på sociala medier är kontrasterna och krockarna än mer brutala. Sida vid sida en chiapudding med vallmofrön i ett stilleben av dagens frukost, och ett filmklipp där syriska småbarnsfamiljer attackeras med tårgas i Ungern. Två världsåskådningar som kan tyckas oförenliga, men som mycket väl kan ha delats av en och samma person. Vi sträcker ut en hand och tar en selfie på vägen.
Det finns alltid en rimlig invändning: Mot självupptagenheten, mot en humanitet som kräver en daglig fix av bilder på barnaoffer, mot senkommenheten, mot prioriteringsordningen och resursfördelningen till världens behövande. I Aftonbladet gav Anders Johansson nyligen en känga till mediernas kändisupprop mot rasism, med larmet att en sådan kampanjkultur kan bidra till ”ökad militarisering, skärpta gränskontroller och urholkad demokrati”. Det är sannerligen inte lätt att göra rätt.
Endera dagen kan det förstås kännas lockande att inta samma hållning som Daniel Cleaver inför Bridgets fråga om läget i Tjetjenien: ”I couldn’t give a fuck, Jones.” Men låt mig då påminna om att det är människorättsadvokaten Mark Darcy, spelad av Colin Firth, som slutligen blir kysst i snön. Och morgonen efter, när artens fortlevnad är säkrad och den stiliga frukosten har dokumenterats och avnjutits, då ska de säkert tala om krigsförbrytelser som något annat än ett afrodisiakum.